Skolchefen som fick en hemmasittare

– Jag brukar sitta i möten och berätta om skolplikt, skulle jag nu skicka information till mig själv om det?

Christian Persman är skolchefen som fick en hemmasittare i familjen. En dag när sonen gick i åttan satt Christian på ett möte med skolledningen i Arvika kommun och efter mötet fick han åka och hämta sonen i skogen, dit han hade gått, istället för till skolan.

– För de flesta är det i årskurs 8 som det kraschar, då orkar de inte längre. Så var det också med min son, han orkade inte ta sig till skolan längre, säger Christian.

– Det var ungefär som en vuxen som hamnar i utmattning, han fick jobba med att återhämta sig och att få tillbaka sina vanliga hjärnfunktioner.

Christian Persman har funderat mycket på vilka elever vi tappar på vägen genom skolan. Och de senaste åren även från ett föräldraperspektiv.

Det blev akut i årskurs 8, men signalerna om att vissa saker inte fungerade hade egentligen funnits under hela sonens skolgång.

– På utvecklingssamtal i förskolan fick vi höra att han är lugn, att han är en ledare. Ledarrollen är aldrig något som han kunnat identifiera sig med, men så uppfattades han. Sedan i förskoleklass satt han i en soffa i ett år. Personalen tyckte ändå att det fungerade, han kunde allt han skulle kunna, han skulle nog bara acklimatisera sig.

– Han tyckte fröknarna var snälla, men han trivdes inte i skolan. Och vi sa till honom att han nog kommer att vänja sig.

– Vi började med att låta honom vara hemma någon dag då och då, säger Christian. Men sedan läste jag forskning som sa att det inte var bra att låta dem vara hemma, så då slutade vi med det. Det ska jag säga till en utbränd rektor nästa gång: Du får inte vara hemma och vila! Du måste till skolan, då kommer du vänja dig. Det kommer inte fungera så bra, eller hur?

– Sedan bestämde vi att han inte skulle få ordet på lektionerna, för han satt och var spänd för att få ordet.

När Christians son började sjuan kände han tillförsikt inför högstadiet och den första veckan gick han till skolan. Sedan började han gå dit två-tre dagar i veckan och behövde vila resten. I åttan orkade han inte ta sig till skolan längre.

Tappades bort i överlämningarna

– Överlämningen från förskola till skola var inte tydlig om hans behov, säger Christian. Samma sak när han gick över till årskurs 3. På klasskonferenserna betraktades han som fungerande. Inte heller i överlämningen till högstadiet poängterades att han hade behov. Det sas att han var tillbakadragen, men inte att han behövde något speciellt.

– Jag tror det var konkurrens om uppmärksamhet i överlämningarna. Han gick i en klass där det fanns flera olika stora behov. Hans var inte lika tydliga. Och vi föräldrar fick höra: ”Var inte oroliga, många barn känner så här. Det är typiskt för en sexåring, det är typiskt för en nioåring, mina barn tyckte inte heller det var så kul i skolan.”

– Det kan ju vara bra att lugna föräldrar och inte skapa oro i onödan, men när lugnar vi och när förminskar vi oro? säger Christian.

– Vi uttryckte oro, men slog inte på stortrumman för vi trodde att det skulle lösa sig. Alla möten med skolans personal var lugna och positiva och alla ville väl. Men det förändrade inte så mycket för hans situation.

– Jag tror det är viktigt att vi i skolan har en diskussion om vilka elever vi valt att lämna över information om och varför.

Hur kan vi göra bättre?

– Vi har rannsakat oss hemma många gånger om vad allt beror på. Vår andra son är vårt alibi för att det ändå är hyfsat normalfungerande hemma hos oss, säger Christian med glimten i ögat. Gissa om vi blev nervösa när han vantrivdes ett tag i skolan i sjuan.

Christians son mår bra idag. Efter skolavslutningen i nian började han återhämta sig. Han tycker det är bra att Christian berättar om honom, för att det kanske kan hjälpa någon annan i samma situation.

Så hur kunde det ha blivit bättre för sonen i skolan? Det är ingen lätt fråga, tycker Christian Persman. Men med erfarenhet både från skolans perspektiv och som förälder har han några tankar om det: 

– Vi skulle alla ha backat lite. Det vi gjorde var att försöka skapa struktur, en struktur som inte fungerade, trycka på skolplikt och närvaro. Och det är det som skapar hemmasittare, som jag ser det. Vi skulle gett mer utrymme för återhämtning från social samvaro i skolan eller anpassat schemat för återhämtning.

– Ett annat råd jag kan ge är att inte släppa eleven om den inte är på plats i skolan för ett möte, säger Christian. Ring eleven då istället, skicka sms eller besök hemma. Och erkänn snabbt när något inte fungerar och gör något annat. Tiden går snabbt i skolan, men långsamt hemma.

Christian Persman har varit grundskolechef, förskolechef, pedagogisk byggherre och utvecklingsansvarig i Arvika kommun. Det mesta av innehållet i artikeln kommer från hans föreläsning på Värmländsk skolledarkonferens 2018.