Samarbete mellan forskning och utbildning i svensk skolhistoria

Ser vi tillbaka på svensk skolhistoria väcktes faktiskt frågan om att man behövde reglera villkoren för adjunkter som ville forska tidigt 1920-tal.

Om skribenten: Johan Samuelsson är ​docent i historia och ULF-ansvarig på Karlstads universitet. Allt sedan han påbörjade doktorandstudier i ekonomisk historia har hans huvudsakliga vetenskapliga intresse kretsat dels kring utvecklingsprocesser avseende historia och dess roll i samhället, dels kring utbildningshistoriska och historiedidaktiska frågeställningar. Hans intresse är här riktat mot olika aspekter av lärares professionella kunskapsbas i ett historisk och samtida persperspektiv.

Johan Samuelsson, docent i historia vid Karlstads universitet. Foto:Linn Malmén

En av grundtankarna med ett ULF-avtal är att forskning och utbildning behöver varandra för att utvecklas, detta kräver långsiktiga och hållbara former för samverkan.

Nu är detta inte någon ny tanke. Ser vi tillbaka på svensk skolhistoria väcktes faktiskt frågan om att man behövde reglera villkoren för adjunkter som ville forska tidigt 1920-tal. Även om det inte rakt av går att jämföra de tankar som fanns då med dagens idéer finns det några intressanta aspekter som kan lyftas fram. 

I 1918 års skolkommission (som kom 1922) påpekades att det var nödvändigt att läroverkslärarna kunde fortbilda sig och få tjänstledigt för att bedriva forskning. Frågan om ersättning diskuterades också. I utredningen kunde man dock inte fastslå hur detta skulle regleras och organiseras men det påtalades att det var viktigt att så gjordes. [1]

Detta gällde läroverkslärare, inte folkskolans lärare. På framförallt läroverkets högre årskurser fanns det vanligtvis en hög andel disputerade lärare så redan där var kontakten mellan akademi och skola i en mening etablerad. Men trots att så var fallet lyftes frågan om hur man kunde stötta och reglera läroverkslärare som ville forska.

Ernst Nachmanson, professor vid Göteborgs högskola, återkom till denna fråga i slutet av 1930-talet. Nachmanson och Göteborgs högskola hade varit involverade i skolutredningar och haft synpunkter på hur man kunde knyta samman akademi och skola på olika sätt. En tanke som fanns var att låta universitetsanställda lektorer också jobba på läroverk för att därigenom knyta samman skola och universitet. [2]

Nachmanson utvecklade tankarna om att lärare borde få ersättning för att forska vid ett föredrag i Göteborg 1937. [3] Han konstaterade inledningsvis att det var självklart att lärarutbildning gav lärljungarna en ”vetenskaplig grundval”, men det var också viktigt att de blivande lärarna skulle ha ett fortsatt ett intresse för forskning och vetenskap. Nu talade han visserligen främst om de läroverkslärare som hade med sig en forskarutbildning när de anställdes som lärare i skolan, men det gör inte hans principiella resonemang om hur koppling mellan lärare och forskning skulle kunna upprätthållas mindre intressant.

Varför var denna kontakt då viktig? För Nachmanson var lärarnas kontakt med vetenskapen en självklarhet för att ”bibehålla friskheten i sin undervisning och skydda sig mot slentrian”.

Men det var också viktigt att kunna delta i forskning och här föreslog han just vad som kan sägas ha vissa drag av ett ULF-avtal då han skisserade en modell för finansiering av lärarforskning som inkluderade kopplingar till rådande lagrum och principer för hur man skulle bedöma vilka lärare som skulle få tid till forskning.

Medel till lärarnas forskningstid borde tas från det statliga anslaget till läroverken, menade han. I budgeten borde det stå något i stil med att medel skulle ges ”utan avdrag av några som helst löneförmåner åt läroverkslärare, som önska att ägna sig ostört åt vetenskaplig forskning”. Anspråken var måttfulla och Nachmanson tänkte sig initialt anslag till tio forskande lektorer sammanlagt.

Akademiker på universitet skulle bedöma de sökande lektorernas vetenskapliga kompetens. Men det krävdes också en formell gång för att hantera ansökningar om tjänstledighet för forskningen. Samverkan mellan Skolöverstyrelsen och universitetkanslerämbetet var därför en nödvändig ingrediens i den tänkta modellen. I Nachmansons skiss fanns också resonemang om att de som fick anslag också skulle sprida sina resultat via vetenskapliga publikationer.

Nachmanson avslutade sitt föredrag med att påpeka att han diskuterat förslaget med det ansvariga socialdemokratiska statsrådet Arthur Engberg. Han ansåg att förslaget var ”beaktansvärt och värt diskussion”. Nachmansson konstaterade att detta var ”ett första utkast, en skiss, som behöver utformas, prövas och grundligt övertänkas. [—] Huvudsaken är, att ett allvarligt försök göres att underlätta och stegra våra läroverkslärares möjligheter till vetenskapligt arbete”. Han tryckte också avslutningsvis på att detta förslag kan ses som ett förslag för att ”upprätthållandet av den vetenskapliga, därmed ock den pedagogiska standarden vid våra läroverk”.

Vad hände då med detta tidiga förslag rörande ett försök att formalisera samverkan med mellan myndigheter, universitet, skola och akademi? Så vitt jag vet kom inga mer utvecklade förslag att formalisera lektors rätt till att bedriva forskning via betald arbetstid, även om frågan väcktes av olika läroverksorganisationer under 1940-talet. [4]

Betydelsen om att upprätthålla kontakten mellan akademi och skola kom i och för sig att lyftas i 1946 års skolkommission, men det var i utredningen inte direkt kopplat till att lärarna själva skulle få tjänstledigt för att forska. [5]

Det så kallade B-avdraget som introducerades på 1960-talet innebar visserligen att lärare relativt förmånligt kunde få tjänstledigt för fortbildning, men B-avdraget var inte främst avsett för att främja samverkan mellan skola och akademi.

[1] SOU 1922:1:1, Skolkommissionens betänkande grunder för en ny läroverksorganisation, Stockholm: Nordstedts & Söner, 1922, s. 446ff.

[2] SOU 1938:50, Betänkande angående utbildning av lärare vid de allmänna läroverken och med jämförliga läroanstalter. Stockholm: Nordstedt & Söner, 1938, s. 307-312.

[3] Sjätte västsvenska filolog- och historikermötet i Göteborg den 14 februari 1937. Återgivet i Pedagogisk tidskrift 1937.

[4] Se här dokument där t.ex. läroverkslärarnas adjunktförering diskuterar fortbildningsfrågor. AIIb V1, 1946 års skolkommission. Riksarkivet. 1

[5] SOU 1948:27,1946 års Skolkommissionens betänkande, Stockholm: Hagströms tryckeri, 1948, s. 378ff.

Text: Johan Samuelsson