En 10-timmars lång skoldag, utan ett endaste klagomål

Idag går vi in på den tredje veckan av VFU i en Kenyansk skola och vi känner redan nu hur mycket erfarenheter vi bär med oss här ifrån.

Den skolan vi har fått tilldelad till oss är en stor skola med över 1000 elever från årskurs 1-8. På skolan jobbar cirka 30 lärare, som ni kanske kan räkna ut då är det väldigt stora klasser. Det finns flera byggnader på skolområdet, en expedition, byggnader med klassrum, toaletter och matsal med kök. Jordbruk är en viktig del av det kenyanska livet och på skolan går därför får, ankor, kossor och höns runt. De har även en större pool för fiskar, men eftersom det råder sådan torka just nu är den tom. Barnens dagar är extremt långa för att föräldrarna ska kunna jobba. Därav är eleverna i skolan från cirka 7-17.

I vår klass som vi har varit i är det 70 elever. Inte i hela arbetslaget eller gemensamt med parallellklasserna för årskurs 3, utan det är 70 elever enbart i en klass. I det långsmala klassrummet gjort av sten och lera sitter 70 stycken 8-9åringar, tre och tre på små träbänkar och framför den svarta tavlan står en ung lärare på 27 år. Först när vi kom in och såg detta undrade vi hur det ens är möjligt att bedriva undervisning och att ens få en elev att lära sig något. Det visade sig dock ganska snabbt att det funkar. Sedan om undervisningen är den bästa kan ifrågasättas, men läraren försöker göra vad hon kan av situationen.

Varje dag behöver läraren undervisa eleverna i 5 olika ämnen enligt den kenyanska läroplanen (engelska, kiswahili, matte, miljö och hygien). Utöver dessa ämnen ska tid fördelas under veckan till C.R.E (undervisning om kristendomen), bild och skapande, musik och idrott. Undervisningen går i stort sätt ut på att läraren har en lärarhandledning för alla ämnena där lektioner för lektion är planerad. En kortare genomgång brukar ledas av läraren och sedan skrivs det på den svarta tavlan en text som eleverna ska skriva av i sina böcker. Medan eleverna skriver brukar läraren förbereda för nästa ämne genom att skriva texten på tavlan som eleverna sedan ska skriva av, eftersom lärarna inte har någon planeringstid. Ibland sker några avstickande sekvenser där eleverna får några uppgifter de ska lösa själva i matte och engelska, tyvärr gäller dock detsamma på deras bildlektioner. Ibland får de praktiskt måla en bild i sina hellinjerade skrivböcker med en blyertspenna och fylla i med kritor om någon i klassen har och kan dela med sig. De elever med föräldrar som har råd att köpa färgpennor eller vattenfärg med tillhörande pensel får möjligheten att måla, medan de andra eleverna får ta del av teorin om hur man målar och vad för grejer som behövs.

Eftersom eleverna behöver ha vissa ämnen varje dag har läraren för klassen gett oss eftermiddagarna till att bedriva den undervisning vi har velat. Eleverna bara längtar efter att vi ska undervisa dem och vill lära sig så mycket. Vi startade vecka ett med att undervisa om Sverige och eftersom de inte har SO för än i årskurs 4 visste inga elever något om Sverige. Eleverna har varit så fascinerade över vad vi har berättat, visat, sjungit och lekt. Redan under första veckan stötte vi på hinder i vår undervisning, just när det kom till bild. Eleverna var inte vana med att måla fritt från utifrån sina egna tankar, utan de målar nästan alltid av en bild i sina läromedel. Många elever satt som frågetecken när de skulle måla ett djur som de enbart sett på bild och alla flockades kring bilderna för att måla av. Vecka två startade vi upp nästa del av vårat arbetsområde som är kopplat till Sverige. Eleverna skulle svara på ett brev från en svensk elev och skriva tillbaka om sina egna liv. Vi introducerade arbetet med att läsa ett kapitel ur Pippi Långstrump, när Pippi skriver brev till sina vänner. Vi samtalade kring vad ett brev är för något och vilken funktion ett brev har. Alla elever (enligt dem själva) visste vad ett brev var så vi var säkra på att eleverna skulle fixa det galant. Vi punktade upp vad brevet skulle innehålla, skrev de frågor de skulle svara på från det brev vi läst upp och förslag på motfrågor de skulle kunna ställa. Har ni förstått frågade vi när alla elever fått ett varsitt papper. Vi fick ett ja från klassen medan vi såg hur eleverna fortfarande satt och kollade på oss med ett stort leende på läpparna. Klassläraren kom snabbt där efter fram till oss och sa att eleverna inte vet hur man skriver brev och behövde skriva ett ”fyll-i ”-brev på tavlan där få ord utelämnades så eleverna kunde åter igen, skriva av.

Även om eleverna är något år yngre än den årskurs 3 vi är vana med i Sverige blev det så otroligt påtagligt för oss hur lite frihet och möjlighet till att vara kreativ det finns i det kenyanska klassrummet vi befinner oss i. Eleverna som är så otroligt hungriga på kunskap och bara vill lära mer, men på grund av belastningen för läraren finns inga extrauppgifter för att lära mer eller ett differentierat och anpassat ämnesinnehåll samt förhållningssätt till de som inte riktigt hänger med. Barnen har sådan respekt för lärare och personal på skolan (vilket grundar sig i hierarki, kultur samt disciplinering), vilket gör att eleverna behöver infinna sig i en roll där de inte kan utveckla sina personligheter som den svenska skolan tillåter.

Vi känner en stor sorg för vad eleverna går miste om, men vi lär oss av elevernas otroliga tacksamhet, artighet och vilja att lära sig mer. Även om vi känner en stor tacksamhet för det lärarsystem vi har i Sverige där vi kan variera innehåll och undervisningsmetoder i en tredjedel så stor klass och ge eleverna möjlighet till att vara kreativa och få utvecklas till den individ den själv väljer att vara, önskar vi ändå att alla kunde få se hur de kenyanska barnens ögon lyser upp när vi läser en riktig berättelsebok för dem.

/ Bea och Annie