Blogg
Anna Öhman
Gymnasielärare i franska och filosofi med vidareutbildning i specialpedagogik. Nu doktorand i pedagogiskt arbete vid Karlstads universitet. Mitt intresse riktar sig mot klassrummet och den vardagliga bedömning som är en del av undervisningsinteraktionen. Jag slås av hur mångfacetterad kommunikationen kan vara. Återkoppling spelar en avgörande roll på gott och ont, det är detta jag vill utveckla i bloggen.
---
Tidigare bloggare i Återkopplingsbloggen:
Annelie Wiker
Jag är gymnasielärare i samhällskunskap, religion och svenska och utbildad genuspedagog. Jobbar just nu 20% i Kristinehamns kommun som genuspedagog och då främst med utbildning av personal inom skolförvaltningen i genus- och jämställdhetsfrågor. 80% av min arbetstid ägnar jag åt ämnesdidaktisk forskning vid CSD, Centrum för de samhällsvetenskapliga ämnenas didaktik, vid Karlstads universitet. Min forskning handlar om återkoppling i en formativ bedömning i ämnet samhällskunskap på gymnasiet och hur denna återkoppling kan utveckla lärandet. Jag intervjuar både lärare och elever i min studie och min förhoppning är att jag ska kunna bidra med viktig kunskap om hur elever uppfattar den återkoppling de får.
Susanne Liljedahl
Grundskollärare 1-7 i SO samt svenska och engelska. Undervisar för närvarande 20% i åk. 5-6 på Gärdesskolan i Eda kommun. Övriga 80% ägnar jag åt forskarskolan CSD-FL med inriktning mot de samhällsvetenskapliga ämnenas didaktik på Karlstads universitet. I min forskning intresserar jag mig för lärares bedömning och återkoppling i historia på mellanstadiet. Återkoppling ses som ett betydelsefullt redskap i undervisningen. Jag undersöker lärares bedömningspraktik i historia och hur lärare använder återkopplingsredskapet i klassrummet.
Jag brukar lyssna på programmet ’Kropp och själ’ http://sverigesradio.se/sida/avsnitt?programid=1272 (38 minuter in) när tiden faller sig så och denna helg var det ett synnerligen intressant innehåll där psykologiprofessorn Anders Ericsson intervjuades angående sina forskningsresultat om betydelsen av det han kallar deliberate practice (övning med intention). Jag har i tidigare bloggar lyft betydelsen av att se alla elevers möjligheter till utveckling istället för att se några elever som särskilt begåvade eller som individer med talang – då med stöd i Carol Dwecks forskning. Detta perspektiv finns också hos Anders Ericsson – som anses vara en av väldens ledande forskare på området exceptionellt begåvade människor. I stället för att det skulle vara det man föds med som spelar roll, visar han genom sin forskning att det är specifik träning som ger framgång. Att öva sin förmåga att ständigt utmana sig själv och få löpande feedback: ”Practice really involves failing a lot until you reach your goal” http://nordic.businessinsider.com/anders-ericsson-how-to-become-an-expert-at-anything-2016-6?r=US&IR=T
Istället för att se människan som styrd av sina gener påpekar Ericsson att hjärnan precis som kroppen är formbar. I linje med detta fann jag också när jag läste en artikel i senaste Pedagogiska Magasinet av Anette Jahnke ”För att nå djup kunskap behöver vi bejaka det oförutsedda”. För starkt fokus på mål kan ge en för snäv syn på lärande och hon frågar sig om kanske metaforen ’riktning’ kanske skulle vara bättre. Jag anser därför som rubrikern antyder att bejaka det oforutsedda och öva med intention inte är varandras motsatser utan just visar själva kärnan i undervisning, lärande och därmed återkoppling – praktiker som har en riktning men som samtidigt är öppna för det oförutsedda – som livet självt.
/Anna
Här kan du bläddra bland äldre blogginlägg