Så som jag uppfattat det så har det generellt sett varit två stora problem med forskning för skolan, lärarna och eleverna. Den ena är att den forskning som funnits inte har känts tillräckligt relevant för lärarna, det andra att eventuellt samarbete haft en ojämn maktbalans till forskarens fördel. Detta har inneburit svårigheter att omsätta teoretisk forskning till praktisk handling. Ett försök att ändra på detta är ULF-projektet om praktiknära forskning som till viss del ska bedrivas vid Karlstads universitet. Regeringen har också tillsatt en utredning om praktiknära forskning. Den leds Cecilia Christersson (t v) och förra veckan fick jag träffa henne och Ingrid Edmar (t h) som är utredningens huvudsekreterare, på ett möte vid Karlstads unviersitet. 
Eftersom jag hoppas att ULF-projektet kommer att ”drabba” många av er, tänkte jag att det kunde vara intressant för er att få reda på lite mer om vad som händer just nu. Jag var inbjuden som samordnare för SOL i Värmland och som lärare. Med på mötet fanns rektorn för universitetet, representanter för RUC, rektorer för värmländska huvudmän, studentföreningen, lärarutbildningen, forskargrupperna CSL och ROSE samt Region Värmland. De frågor vi diskuterade var:
• vad/vilka faktorer som påverkar långsiktigheten i samverkan om praktiknära forskning mellan skolhuvudmän och universitet och högskolor
• vilka framgångsfaktorerna respektive begränsningarna är för samverkan om praktiknära forskning
• hur samverkan kring praktiknära forskning utvärderas
• hur samverkansavtalen utformas, om det finns olika typer av överenskommelser
• hur samverkan och samverkansformerna påverkar utvecklingen av lärarutbildningen
Inledningen av mötet kom att handla en hel del om lärarutbildningen som jag inte alls är insatt i. Universitetets rektor lyfte frågan om finansiering, vilket sedan diskuterades särskilt i förhållande till forskningens roll i lärarutbildningen. Det fanns idéer kring hur lärarutbildningen kan utvecklas och forskningsanknytningen stärkas och de hoppas jag att vi får höra mer om i framtiden. Om jag förstod utredaren rätt så menade hon att processen med vetenskaplig grund hade kommit mycket längre ute i kommunerna och grundskolorna än vad den hade gjort på lärarutbildningen, vilket förvånade mig.
Något som kanske inte förvånade mig, men fick mig att haja till var när det kom fram att utvärdering om samverkan kring praktiknära forskning verkar lämna mycket att önska. Här finns således förbättringspotential och ULF-projektet kan bidra. Det är viktigt att även vi ute i skolorna tar vårt ansvar och att vi utvärderar vad forskning faktiskt gett oss, vad vi tar med oss och vad som hade kunnat göras bättre. Återigen- vi måste ha makten över våra skolor och vår undervisning och inte överlåta den till andra.
Något annat som jag hoppas både regeringens utredning om praktiknära forskning och Karlstads universitets deltagande i ULF-projektet bidrar med, är att skapa strukturer ute i kommunerna och friskolorna som gynnar praktiknära forskning. Att vi organiserar vår verksamhet så att den gynnar långsiktigt och framgångsrikt samarbete med lärosäten och forskare tror jag är den kritiska punkten och avgörande för om forskningen letar sig in i klassrummet.
Häri låg också mitt bidrag till mötet. Det är mycket pengar som satsas på kompetensutveckling, och särskilt vetenskapligt grundad sådan, ute i skolorna. Värmländska lärare ska lyfta sin undervisning i läsning, matematik, digital kompetens och specialpedagogik för att nämna några ”heta ämnen”. Den goda tanken är också att de framöver ska delta i och använda sig av forskning i större utsträckning. En stor och välmående kommun eller friskola har personal, ekonomi och stödfunktioner så att de kan ta hand om allt detta. Förutsättningarna för en liten kommun med små resurser ser ofta helt annorlunda ut. I värsta fall saknas resurser för annan kompetenshöjning än de som följer principen ”follow the money”. Det innebär att lärares kompetensutveckling inte sker med utgångspunkt i kommunens systematiska kvalitetsarbete och de behov som finns i klassrummen utan med utgångspunkt i var det finns mest bidrag att hämta. En framgångsfaktor för all utveckling av skola och undervisning är långsiktighet, att insatser grundar sig i faktiska behov och att de syftar till att öka elevernas måluppfyllelse. Detta är också det enda rimliga om vi vill öka likvärdigheten i svensk skola. Och vem vill inte det?
Just likvärdighetens betydelse var vi rörande överens om på mötet. Bristande likvärdighet i svensk skola har blivit ett stort problem. Hur kan vi, genom praktiknära forskning, göra något åt det? Hur går vi från ord till handling? En del av lösningen på just det här område tror jag Anders Arnqvist, ordförande i Lärarförbundets vetenskapliga råd, har gett uttryck för i en artikel i Lärarnas tidning . Han menar att kommunerna måste skapa särskilda tjänster för att få in forskningskompetens. När skolhuvudmännen höjer sin kompetens på området kan de också möta lärosätena som en jämbördig part. Jag tänker dock att det inte bara är kommunerna och friskolorna som måste höja sin forskningskompetens utan även att lärosätena behöver utveckla mer kunskap om den praktiska verksamhet som undervisning är. Långt ifrån alla problem i ett klassrum löser man med forskning! Långt ifrån alla beslut en lärare fattar kan heller inte baseras på vetenskaplig grund, och det betyder att lärarens specifika kunskaper är nog så viktiga. Hur ska vi se till att det perspektivet finns med i tillräckligt hög utsträckning?
Att kommunerna och friskolorna har en stor grad av självstyre vad gäller skolan kan skapa problem när vi pratar likvärdighet. I Värmland pratar vi små och stora kommuner, rika och fattiga. Vi pratar politiker med varierande grad av kunskaper om skolan och intresse av att utveckla densamma. Jag hoppas vi pratar mer om den stora utmaningen det är att se till att alla kommuner får vara en del av den praxisnära forskningen. Det ligger tyvärr nära till hands att tro att ett fåtal kommuner får delta fullt ut och det finns en stor risk att de minsta kommunerna med de sämsta förutsättningarna inte kan delta på samma villkor som t ex vår största kommun Karlstad. Det finns ett egenvärde i att involvera alla huvudmän. Det är säkert inte det mest ideala ur forskningssynpunkt, men jag anser att elevernas behov ska gå före forskarnas och projektet utformas därefter.
Den stora knäckfrågan är hur en satsning på praxisnära forskning ska kunna främja likvärdigheten i våra värmländska klassrum. Lärarnas tillgång och ingång till forskning varierar stort. För att ta mitt eget område som är språk-, läs- och skrivutveckling så finns huvudmän som har språk-, läs- och skrivutvecklare anställda på 100% med övergripande ansvar för huvudmannens systematiska kvalitetsarbetet gällande elevernas språk läs och skrivutveckling. Språk-, läs- och skrivutvecklaren stöttar både lärare och ledning med relevant forskning på området och kan sätta in den i ett sammanhang. Språk-, läs- och skrivutvecklaren fungerar inte bara som en bro mellan teori och praktik utan kan med sin ämnesspecifika och didaktiska kunskap även koppla samman lärare och ledning.
Vad har då detta med försöksverksamheten med praxisnära forskning att göra? Jo, om huvudmannen inte har en organisation som kan härbärgera forskning så kommer den inte lärare och elever till del. Forskning är ingen quick fix och den löser inte alla skolans problem, men genom strukturerat och idogt arbete kan den bidra till en mer likvärdig skola där alla elever har lärare med tillgång till en kvalificerad kompetensutveckling som eleverna får möta i form av bättre undervisning. Detta kräver att kommunerna och de fristående skolorna har en infrastruktur för att ta hand om forskning och det bör inte vara frivilligt. Jag är mycket medveten om att detta är problematiskt, särskilt för små kommuner med knappa resurser. Därför anser jag att samverkan krävs. Just i Karlstad finns ett välfungerande Regionalt Utvecklings Centrum (RUC) som kommunerna medfinansierar efter sin förmåga. Utan att vara någon expert på ämnet kommunal samverkan så är det i alla fall det bästa exempel jag har sett i Värmland på samarbete mellan lärosäte och kommuner på jämlika villkor.
Jag anser att om den kommande satsningen på praktiknära forskning ska vara lyckad, så bör den innebära att vi som arbetar som lärare i Värmland, i högre utsträckning än förut, kommer i kontakt med forskning och att vi får tillfälle att reflektera över forskningens roll i undervisningen och att vi blir bättre på att tillämpa relevant forskning. Vad tycker du?
