När ingen annan ser – men läraren gör det

Det är måndag morgon i mellanstadiet. Regnet trummar mot fönstret, och några elever är långt borta med blicken, kanske kvar i helgens händelser. En del suckar högt, andra låtsas att de inte hör att jag säger deras namn. Men jag hälsar dem godmorgon med namn ändå, varje morgon, med värme, med viljan att få kontakt. Inte för att ta närvaro, utan för att de ska känna att de är viktiga, att de blir sedda.

Vi pratar mycket om relationellt lärande i skolan. Att det är genom relationer vi bygger trygghet och förutsättningar för lärande. Forskningen håller med. Men ibland känns det som om ingen forskningsartikel riktigt räcker till när man står där med ett barn som är argt, ledset, eller bara helt frånkopplat.

Och ibland tänker jag: Vem ser egentligen barnen när de lämnar skolan?

Jag tänker på eleven som alltid glömmer läxan. Som inte orkar läsa klart kapitlet. Som är ”stökig”, ”bökig”, ”otrevlig”. Men jag vet vad som händer när hen går hem. Det är ingen vuxen där som hjälper till med matteläxan. Ingen som frågar hur skoldagen har varit. Ibland ingen som ens lagar middag.

Så vad gör jag som lärare, när undervisningen inte biter, när anpassningarna inte räcker? Jag fortsätter möta med värme. Jag fortsätter fråga hur helgen varit, trots att jag vet att den kanske inte varit särskilt bra. Jag fortsätter säga att det är okej att försöka igen i morgon.

Jag minns särskilt en elev, vi kan kalla henne Sara. Hon var ofta tyst, ibland arg, ofta trött. När hon skrev, var det kort och stelt. Men en dag, efter ännu en kämpig lektion, lämnade hon kvar en post-it på sin bänk. Det stod: “Du är snäll även när jag inte är det.”

Det är det som relationellt lärande handlar om. Att vara snäll, fast det är svårt. Att förstå att beteenden är signaler, inte attacker. Att se bakom det som syns. För ofta är det läraren som är den enda trygga vuxna som finns i barnets liv.

Det här arbetet går inte att standardisera. Det går inte att utvärdera i siffror. Men vi ser det i blicken som börjar söka ögonkontakt igen. I leendet som smyger fram. I att eleven faktiskt skriver en hel mening på provet för första gången.

Relationellt lärande är inget tillval, det är kärnan. Och det är vi, mellanstadielärare, som bär det varje dag. Ofta tyst, ofta utan att någon tackar oss för det. Men det är just det som gör skillnaden.

/ Pernilla Kans