Fokus på lärandet

I slutet av terminen är det mycket som ska göras klart både för elever och lärare. Elever stressas slutföra uppgifter för att de ska bedömas i omdömet eller betygsättas. De sista veckorna innan jul kan vara maxat med prov och inlämningsuppgifter. Nu i dessa tider när det dessutom går influensa, Covid och RS virus är många sjuka och stressen ökar ännu mer. Jag har funderat över hur det kommer sig att vi lärare måste bedöma ända in i kaklet. Har vi inte underlag tillräcklig för terminen, eller har vi helt enkelt planerat för dåligt och lagt uppgifter och prov för nära jul.

Jag har funderat över skillnaden på ”Fokus på görandet” och ”Fokus på lärandet”. Vad får mest effekt och vad har mest betydelse i svensk skola idag. I och med nya läroplanen blir det några skillnader (inte så många, enligt min åsikt) på hur vi ska bedöma vid betygssättning. Det ska öppna upp för att lärare ska fokusera på det centrala innehållet och få ett större friutrymme i planering och utförande. Kriterier för bedömning/betygskriterierna ska vara mer allmänna och inte lika omfattande. Här håller jag med. Det har blivit mer luft i bedömningen och jag som lärare kan bedöma utifrån det undervisningen handlat om. Men jag undrar hur det öppnar upp för fokus på görande samt fokus på lärande. Finns det indikationer på var tyngdpunkten bör ligga i denna nya läroplan?

Efter lång tid i svenska skola som lärare och lång tid i svensk skola som förälder kan jag se att mycket handlar om just fokus på görandet i dagens skola. Det är saker som ska göras klart, hinnas med varje vecka i varje ämne. Elever lämnas till att fastna i ett görande, i en avprickningslista. Bock för den uppgiften. Sätt igång med nästa. Är det där felet kanske är, att vi lärare ska hinna med så mycket som möjligt. Stoffet är fortfarande för mycket i det centrala innehållet. Det blir en undervisning som är kvantitativ istället för kvalitativ. Då har vi hamnat snett. Då kommer vi aldrig skapa bättre förutsättningar för våra barn och unga. Då kommer stressen inte avta. Eller behöver vi helt enkelt ändra förhållningssätt i klassrummen?

I mitt klassrum har jag under höstterminen fått en kommentar som faktiskt var mitt i prick. ”Pernilla, jag blir ju aldrig färdig. Det är alltid något jag ska jobba vidare med i min text. Kan den inte få vara färdig så jag kan göra nästa uppgift”. Ja, är det så vi lär våra elever? Att det alltid kommer en ny uppgift. Alltså fokus på ett görande. Eller har vi en lärmiljö som lär våra elever att vi är ett lärande klassrum, där fokus får vara på själva lärandet. Vi ska lära oss genom det vi gör, det får ta tid. Det är själva processen som blir det viktiga. Att få pröva och ompröva.

Under våren ska mitt eget mål vara att jag och mina elever ska ha ett ännu större fokus på själva lärandet. På processen där vi lär oss. På processen där vi får göra fel, lära om och göra rätt. Vi ska tillåtas träna många gånger på samma sak, så att det sitter. Vi ska tillåtas skriva flera texter av samma genre tills vi har koll på hur man gör. Vi ska tillåtas göra samma muntliga övning i engelska flera gånger tills vi lär oss vilka ord man kan använda och använder dem rätt. Det är då vi lär oss för livet. Det är då fokus på lärande sker. Att vi inte hinner med alla sidor i matematikboken har ingen större betydelse. Eller att vi inte hinner läsa ordklassen interjektioner. Vi behöver lära oss sålla och förstå att görandet inte alltid leder till kunskap.

Men det centrala innehållet då, vi ska ju hinna med allt. Ja, så är tanken. Så står det i våra styrdokument. Men vår verklighet idag är någon annan. Vi har med levande individer att göra. Vi lärare, måste vara de som formar undervisningen så att våra barn och unga tar emot och utvecklas. Vi vill ju att kunskapen ska fastna, stanna kvar så att de lär för livet. Annars fastnar vi i avprickningslistan igen.

/ Pernilla Kans
Förstelärare i Svenska