Pannkaka Ost – Att lyssna på barnen

I Lyssnandets pedagogik beskriver Åberg & Taguchi (2005) ordet ”hörstyrka” och förklarar detta som ett medvetet sätt att lyssna på vad barn uttrycker. Det handlar om att vara genuint nyfiken och lyssna ”på riktigt”. Ibland kanske vi tror att vi hör vad barnen säger, men har vi verkligen tagit oss tiden att lyssna ordentligt? Jag tänker att det kan liknas med vad jag diskuterar i inlägget Plötsligt händer det! där jag lyfter skillnaden mellan barnperspektiv och barns perspektiv. I all välmening uttalar vi ett barnperspektiv som ser till barnens rättigheter, men vad är det att ta ett barns perspektiv? Att utgå ifrån deras initiativ och uttryck, ja, att utveckla vår ”hörstyrka” för att verkligen lyssna är för mig ett försök att ta ett barns perspektiv. Att lyckas fullt ut är omöjligt eftersom vi ändå i vår vuxenroll måste försöka sätta oss in i barnens perspektiv. Detta tror jag är tydligare ju yngre barnen är. Mitt arbete som jag beskriver i den här bloggen, ”Estetiska lärprocesser med de yngsta barnen på förskolan”, handlar för mig mycket om att lyssna och tolka vad barnen uttrycker.

 Att barn (och även vuxna) behöver tid för att processa upplevelser är något jag tycker är viktigt och jag vill lyfta vad Eisner (2002) beskriver i The Arts and the Creation of Mind, där uttrycket ”slow down perception” används och som innebär att stanna upp, utforska och uppleva. För mig hänger det här ihop med att lyssna på barnen och att ta deras perspektiv, för om vi låter saker få ta tid öppnas möjligheter att ta del av fler synvinklar, åsikter och uttryck.

Efter sommaren när vi återigen samlades på förskolan funderade vi förskollärare på vad vi skulle kunna dra igång för nytt projekt. Vi observerade, reflekterade, diskuterade och analyserade. Vad skulle vi hitta på? Vilka intressen hade barnen? Nya 1-åringar steg över vår tröskel, de togs väl emot av resten av barngruppen, men fortfarande funderade och funderade vi på vad vi skulle ha som projekt. Själv satt jag och plinkade lite tafatt på gitarren och försökte få ur mig något som skulle ge en impuls till ett ”enastående” arbete. Visst, vi sjöng vår ”Namnblues” varje dag, men vad skulle vi sjunga mer? Frustrationen växte, men vänta lite, om vi lyssnar noga på barnen, vad hör vi då? ” Fåglarna”! ”Dodo blöder” ”Fjäril”! 

Barnen var ju inte alls klara med föregående års arbete om ”Kurran och Pigan”! De krävde att vi varje dag skulle sjunga ALLA sånger från förra året. Och som de sjöng! Sångerna hade sjunkit in ännu mer och språkutvecklingen hos flera barn gjorde så att de nu kunde sjunga med i sångerna. Många barn var också oerhört entusiastiska över att dansa och röra sig när vi sjöng. Vi såg en klar utveckling, som om projektet med ”Kurran och Pigan” legat och ”mognat” över sommaren. Här kan vi tala om ”slow down perception”! Barnens engagemang syntes även vid andra tillfällen, de ville gärna läsa berättelsen, peka på pappersfjärilen som hängde kvar i taket och talade bekymrat om ”Dodo” blöder. Så vad gjorde vi? Jo, vi följde barnens intresse, försökte ta deras perspektiv och fortsatte alltså med det vi egentligen hade ”avslutat”.

Jag strävar efter att så mycket som möjligt ska utgå direkt från barnen. Detta har jag tidigare gett exempel på när jag har berättat och spelat upp sånger som barnen helt har producerat själva. En regnig dag, mitt i lunchen, stämde ett barn upp i en helt ny, egenproducerad sång… Min kollega var snabb att spela in och utifrån detta satte jag ackord och vips, så hade vi en mycket populär sång som sjungs av de flesta barnen dagarna i ända! Runt juletid försökte vi att få barnen att sjunga julsånger, jag slog an både ”Tipp, tapp” och ”Hejsan, hoppsan, fallerallela” på gitarren, men det föll föga till belåtenhet. Nä, det är denna sång, barnets sång som står på repertoaren! Vad den heter? ”Pannkaka Ost”, naturligtvis!

Länk till Pannkaka Ost