Vad jag tror – Vad barnen vet.

Ny termin, nya barn, (förhoppningsvis) nya tankar och idéer. Jag hämtar lite stöd från forskning och vetenskap innan jag ger en inblick i min vardag så här i början. Detta är tänkt att som vanligt kunna kopplas samman med praktiska exempel. Återigen vill jag fokusera på det här med att ta barns perspektiv, vad innebär det? Jag har tidigare lyft Åberg & Taguchi (2005), som i Lyssnandets pedagogik: etik och demokrati i pedagogiskt arbete beskriver ordet ”hörstyrka” vilket innebär ett medvetet sätt att lyssna. Alltså, VAD uttrycker barnen egentligen om vi lyssnar uppmärksamt? Jag vill också återkomma till Dahlberg, Moss och Pence (2009) som i Kvalitet och meningsskapande: postmoderna perspektiv – exemplet förskolan menar att barnen blir medskapare vid produktion istället för att upprepa och reproducera redan befintliga aktiviteter. Detta kan leda till meningsskapande. Mitt sångskapande tillsammans med barnen kan ses som ett exempel på detta. Eisner (2002) använder i The Arts and Creation of Mind begreppet ”Slow down perception” som är ett sätt att understryka betydelsen av att sakta ner och observera, att uppmärksammat utforska och uppleva. För mig innebär det att inte forcera och pressa fram så många olika aktiviteter som möjligt. Problemet ligger där hos mig som pedagog och inte hos barnen (som vanligt). Slutligen vill jag kort sammanfatta en situation som Persson Aronson (2022) beskriver i sin avhandling Förskollärare kan delta i musikaliskt lekande, men avstår: en kvalitativ studie om musikalisk emancipation: Några barn på en förskola börjar banka rytmiskt med händerna mot en bordskiva och en student spontandirigerar till. En av förskollärarna hämtar en gitarr för att stämma in, men då slutar barnen att banka. Det här är en situation som jag kan relatera till och ge ett exempel på nedan.
Då kliver vi in på förskolan! Min ”gamla” barngrupp, som bestod av 14 barn och som jag följt flera av dem sedan de började i förskolan, har nu blivit en ny grupp med 19 barn. Av dessa är 5 stycken kvar från föregående år och de andra 9 har börjat i skolan. Det gäller alltså att lära känna, etablera relationer och skapa trygghet. Ett sätt att göra det är att använda sig av en estetisk uttrycksform, till exempel musik. Jag tog helt enkelt fram gitarren och frågade barnen lite nervöst vad de ville att vi skulle sjunga. ”Våra egna sånger, såklart!” utbrast ett av de ”gamla barnen” (produktion = meningsskapande). Men de ”nya” kan ju inte dessa tänkte jag och befarade att de kanske skulle känna sig exkluderade. Vi satte igång med Pannkaka Ost, Sura Grodan, Simma, simma, simma och glädjande nog såg jag förundran, engagemang och lust från våra ”nykomlingar”. De barn som är väl förtrogna med repertoaren sjöng, levde sig in och gjorde rörelser med en viss stolthet som smittade av sig. Snart hördes ”Jag kan också den här sången!”, men framförallt upplevde jag en samhörighet vilket ju var min intention från början. Som avslutning innan det var dags för mellis sjöng vi Svalkvatten och jag frågade om barnen mindes metronomen och skillnaden mellan att sjunga snabbt och långsamt? Såklart de gjorde! Vi stretchade ännu mer på hur långsamt respektive snabbt det går att sjunga och Svalkvatten-långsam, Svalkvatten-snabb ville aldrig ta slut. Vi sjöng den om och om igen trots kurrande magar inför ett väntande mellis. ”Slow-down perception” tänker jag eller ”less is more” kanske kan beskriva detta? Dagen efter berättade en utav den nya barnens vårdnadshavare att dess barn sjungit Svalkvatten hemma och att hen gärna vill göra en egen sång…
Vid ett annat tillfälle satt jag med gitarren mitt i barnens lek med diverse olika konstruktionsmaterial. Jag testade lite olika sound, bland annat några rockackord. Plötsligt hade flera av barnen byggt trumset som de spelade på och några barn sjöng starkt ”Rock, rock, dancing rock´n´roll” med olika typer av röstlägen. Det är här jag gör ”fel” och kan koppla till situationen ovan med bankande på bord, jag går nämligen och hämtar min Ipad för att spela in. Barnen slutar plötsligt, jag ”bönar och ber” om en chans och några spelar/sjunger lite halvhjärtat, men tillfället är definitivt över. Ett barn sätter sig till och med i lotusställning och säger ”Jag yogar nu!”. Hm, en svår balansgång, jag vill ju spela in samtidigt som jag vill bevara spontaniteten. Det är här ”hörstyrkan” kommer in, när är det tillfälle för inspelning och vad vill barnen? På tal om att medvetet lyssna på barnen avslutar jag detta blogginlägg med att ge ytterligare ett exempel på när jag är helt fel ute. Ett av barnen drog med handen längs ett element så att ljud uppstod. Jag som gärna applicerar ett estetiskt perspektiv på det mesta gjorde likadant och utbrast entusiastiskt: ”Å, det låter som musik, vi kan göra musik av det här!”. Barnet spände ögonen i mig och sa bestämt: ”Nä, det gör det inte alls, det låter ju som ett tåg som bromsar!” Och vid närmare eftertanke så lät det faktiskt precis så, jag tror – barnen vet!