Att vilja förändra…

Sju veckor in på höstterminen är det lätt att känna att man jobbar för överlevnad. Å ena sidan har man just startat, nyss lärt känna nya elever och precis börjat få grepp om kursen och å andra sidan är det dags för omdömen och utvecklingssamtal samt att avrunda arbetsområden inför den kommande lovveckan. Huvudet är fyllt av idéer om hur vi ska komma vidare samtidigt som man försöker finnas i nuet.

Vi är mitt i ett utvecklingsarbete och pratar mycket om formativ bedömning. På ett arbetslagsmöte träffades vi i tvärgrupper och utbytte erfarenheter. Alla har kommit olika långt, alla har olika ingångar utifrån erfarenhet och kurser. Vem har rätt och vem har fel? Finns det rätt och fel? Har Skolverket tolkningsföreträde framför oss professionella? Att dela sin tjänst mellan undervisning och utvecklingsarbete har sina fördelar. Få tid och utrymme för att växa och lära är något som inspirerar mig väldigt mycket i mitt arbete och som jag använder mig av dagligen. Att dela sin tjänst mellan undervisning och utvecklingsarbete har sina nackdelar. Alla har inte det fokus och den tid som jag har och blir frustrerade av att det alltid ska utvecklas. Att det alltid finns ett nästa steg att ta.

Otålighet är en av mina mest framträdande egenskaper och en fruktansvärt dålig egenskap att ha med sig in i ett förändringsarbete. Det är den egenskapen som driver mig att ständigt utvecklas och söka nya vägar, men det är också den egenskapen som upplevs bufflig och oempatisk. Förändring och utveckling kräver både oss otåliga och de mer försiktiga. Det går inte att kasta sig ut utan livlina. Hur förmedlar man att ivrarna är nödvändiga utan att kalla någon för bakåtsträvare? Hur förmedlar man att livlinorna är nödvändiga utan att kalla någon för dumdristig?

Vision och gemensamma mål tror jag är en väg att gå. Vägen mot målet må vara krokig, men oavsett vilka genvägar eller senvägar man tar, så kommer alla till slut fram.

För två år sedan tillträdde en ny-nygammal rektor hos oss på Spångbergsgymnasiet. Nytillskottet tillsammans med GY11 och ny skollag skapade nya organisatoriska möjligheter och valde att delegera ansvaret för det systematiska kvalitetsarbetet till två lärare på skolan. Det är vi – Pär och Linda. Inledningsvis arbetade vi fram ett årshjul för att skapa systematik i kvalitetsarbetet på skolan. Alla insatser i hjulet formulerades utifrån elevens kunskapsutveckling och måluppfyllelse. Till detta skapades en organisation för att stötta eleven, med arbetslag och ämnesgrupper, schemaläggare, kvalitetsutvecklare och nu även förstelärare – och framförallt tid för att mötas. Vi vill verka i en lärande organisation med närhet till beslut och närhet till utvecklingsområden.

Parallellt med det praktiska organisationsarbetet – hårdvaran – arbetade vi med mjukvaran. Undervisningen. Den pedagogiska utvecklingen. Elevernas kunskapsutveckling. Och vi föll som furu för John Hattie och det forskningsområde som behandlar formativ bedömning. Här var ju inte vi på något sätt ensamma. Skolverket har också funnit stöd i samma forskning och i de allmänna råden har vi full backning för vårt nuvarande utvecklingsområde.

Snart två år har vi haft detta dedikerade uppdrag, Pär och jag. Hur långt hinner man då på två år? Jo, vi befinner oss i starten av ett implementeringsarbete.  Vi har ägnat lång tid åt att bygga en gemensam kunskapsgrund att stå på och vi har kommit till en punkt där alla vet att vi jobbar med bedömning för lärande. Fördelarna med detta förhållningssätt kan nog alla skriva under på – men hur tar man sig vidare i praktiken?

Vår skola är inte särskilt annorlunda än din skola – i alla fall så tror inte jag det… Här går en massa elever – alla med sina individuella förutsättningar. Här jobbar en massa vuxna – alla med olika ingångar i läraryrket. Tillsammans ska vi ta oss an detta med att göra skola.

Hur är det då egentligen att jobba i en skola i utveckling? Följ med på vår resa! /Linda