Klockan 7, halv 8 eller efter 8 någon gång. Frukosttiden på hotellet varierar och den interkulturella tidskrocken med min svenska Skalmans-punktliga mage är ett faktum. Eller kissnödig på en utlovad tio minuters bussresa som istället var en plågsam timme är två exempel på fundamentalt olika syn på tiden.
Rent tidsmässigt så ligger Indien några timmar före Sverige men när vi pratar om hur man förhåller sig till tid så kunde vi lika gärna bott på olika planeter. I det här landet har man ett förhållande till tiden lite som om den skulle flyta fram på floden. Det kommer fram men vi är inte helt säkra på när och det är inte heller så himla noga. Om man skulle göra en liknelse mellan Indisk och Svensk tidsuppfattning så är Indien en kattmänniska och Sverige en hundmänniska. Här i Indien låter man tiden gå sin egen väg och visst kan de locka på den ibland men i stort sett så får den sköta sig själv. Sveriges tidsuppfattning är en drillad schäfer, lyssnar på tilltal och tar inga egna initiativ.
Jag har fått lärt mig att det endast finns ett land på jorden som är petigare gällande sin tidsuppfattning än Sverige och det är Tyskland. Vi liksom våra europeiska grannar förlitar oss fullständigt på tiden som exakt och att alla runt omkring har samma exakta tolkning. Fem minuter är fem minuter och inget annat! Precis på andra sidan av den skalan befinner sig Indien och deras syn på tid har t.o.m. ett alldeles eget begrepp – “Indian time”.
Men precis som med allt annat i livet så gäller det att sträva efter balans. Att försöka anpassa sig för att både skapa sig en djupare förståelse men också för att bli tillfreds med tillvaron. För det första ska man vara medveten om att andra kulturer tänker på ett annorlunda sätt. Sedan är det viktigt att inte värdera detta tankesätt och till sist måste man acceptera faktumet att man inte kan ändra på det. Och med tiden är allt möjligt!
Kanske kan jag med tiden t.o.m. bli fri från mitt tunga missbruk. Jag pratar om ett av vår tids tyngsta drog, Internet! Nätet på hotellet är dessvärre av sådan bristande karaktär att om man önskar sig någon form av wi-fi så får man sätta sig ute i korridoren eller nere i receptionen. För tio år sedan hade det varit en otänkbar lyx här i Indien. Idag känns det snarare som ett hån mot hela den teknologiska världsbilden och får min nätverksabstinens att skapa tvångsmässig ryckningar i mitt dubbelklickarfinger.
Det är först när man står utan ständig tillgång till internet som man också förstår hur beroende man faktiskt är. Minsta fråga ska med en snabb Google-sökning avgöra en diskussion. Att inte veta var man är i en okänd stad är inget som höjer pulsen så länge telefonen har täckning och batteri. Och att i fickan ständig få direktrapportering från ens vänner och bekantas mer eller mindre intressanta vardag är en mänsklig rättighet vi lärt oss att leva med.
Den här resan handlar om att få perspektiv. Kanske handlar den också om avgiftning? För nog börjar jag allt mer att inse att jag är beroende. Att jag likt en internetfiskande wi-fi-junky sitter fast i nätet. Jag tjippar efter andan när vår reseledare säger att vi inte kommer att ha tillgång till internet alls på några dagar framöver. Jag kommer troligen inte att överleva och jag har inte ens något nätverk så jag kan tala om det för någon! Och om det har hänt något som inte finns på nätet, har det då verkligen hänt?
/Henrik Bodin, Nobelgymnasiet
Här kan du bläddra bland äldre blogginlägg