Snart har hela första terminen som lärare har gått och jag tänker på det här med att le. Ett klassiskt lärarcitat är ju att inte le innan höstlovet och det har ju passerat. Vågar vi le nu? Eller väntar vi tills efter jul? Nejdå… Självklart har jag mer eller mindre haft ett leende på läpparna sedan skolstart, men jag är absolut mycket mer rak och bestämd än vad jag trodde. Min första tid som lärare har varit lärorik. Mitt arbetslag har tagit emot mig med öppna armar och utöver det har jag en mentor som fungerar som både bollplank och förebild. Henne träffar jag en timme varannan vecka, och hon följer även med mig på lektioner när jag behöver stöttning. Min mentor har observerat mig och fått mig att lägga den där drömbilden om att vara en snäll och kärleksfull fröken åt sidan en stund. För mig är det självklart att vara snäll och kärleksfull, men jag har snabbt lärt mig vikten av tydliga rutiner, instruktioner och konsekvent uppföljning. Det går att vara snäll och kärleksfull, men ändå rak och tydlig under lektionstid, och jag märker att eleverna blir trygga av det. Under utbildningen trodde jag inte att jag skulle spara på några teckningar eller pärlade armband, men det är mina kvitton som ligger prydligt i min skrivbordslåda.
Jag har under en lång tid haft en skiss av hur jag vill vara som lärare, men det är tur att det finns suddgummi så att det går att göra justeringar. Jag tror på att våga fråga, våga inspireras och våga vara öppen med att man inte kan allt. Plocka din egen godispåse med erfarenheter från olika personer. Plocka från den som jobbat i 30 år. Plocka från den som jobbat i 3 månader. Låt din skiss över lärarskap vara levande, förändra den och förbättra den över tid. Bilden du först hade av dig som lärare kanske inte fungerar just nu, eller i just denna elevgrupp, men släng inte bilden, låt den istället anpassas. Våga vara stolt över dig själv, du kan.
Så, vågar man le nu? Absolut. Men kanske inte för att signalera att allt är perfekt eller enkelt – utan för att visa att jag har börjat landa, om än med vissa justeringar längs vägen. Jag har fått en försmak av vad läraryrket handlar om, och det är tydligt att detta är ett yrke där man växer med tiden. Jag ler för att jag vågar vara nyfiken, vågar lära och vågar misslyckas (i alla fall med mycket stöd, pepp och tröst av mina fantastiska kollegor). Jag ler för att jag ser barnen växa och för att jag själv utvecklas tillsammans med dem.
Tack för att du har läst detta inlägg, och le nu stort mot den viktigaste personen som finns i ditt liv – dig själv.
