Att bryta mönster och förändra roller

Roller formas i varje klassrum

I varje klassrum finns roller. Det är nästan oundvikligt. Någon är den som alltid räcker upp handen, någon annan skämtar bort situationer och en tredje säger “jag kan inte” innan hen ens har försökt. Det finns elever som tar ansvar och elever som drar sig undan.

Egentligen är det inte konstigt. Vi människor söker mönster och sammanhang och i en grupp formas positioner ganska snabbt. Problemet uppstår först när dessa roller blir så tydliga och så återkommande att de börjar begränsa elevernas möjligheter att utvecklas.

För en elev är aldrig bara sin roll. Men i ett klassrum kan det lätt bli så. Därför vill vi i det här inlägget fördjupa oss i hur roller tar form i våra klassrum, varför de ibland behöver brytas och hur vi som pedagoger kan vara en del av att öppna upp för fler sätt att vara.

När roller börjar sätta sig

Roller uppstår inte av sig själva. De formas i samspelet mellan elevens egna erfarenheter, klasskamraternas förväntningar och vårt bemötande som pedagoger. Det vi säger, det vi uppmärksammar och det vi förväntar oss får betydelse. En elev som ofta får höra att hen stör riskerar att fortsätta göra just det, medan en elev som tidigt upplever att något är svårt kan börja identifiera sig som någon som “inte kan”. Med tiden kan detta bli en sanning, både för eleven själv och för omgivningen.

Kanske är det just där vi behöver stanna upp i insikten om att det vi säger och visar om en elev, över tid kan bli det eleven själv börjar tro på. I ett samtal med våra elever kring just detta uttryckte en elev det så här:

Om man hör något om sig själv tillräckligt många gånger så börjar man tro på det.

Det här är inget som bara “händer” i stunden. Det påverkar elevens självbild, motivation och vilja att ens försöka. En elev som gång på gång får signaler om att den inte lyckas riskerar att sluta anstränga sig, inte för att den inte vill, utan för att det känns meningslöst. För varför försöka, om man ändå förväntas misslyckas?

Det kan också påverka hur eleven tar plats i gruppen. Vissa elever börjar leva upp till den roll de blivit tilldelade, andra drar sig undan och försöker göra sig så osynliga som möjligt. Oavsett vilket blir utrymmet att visa andra sidor av sig själv mindre.

På så sätt handlar det inte längre bara om ett beteende i stunden, utan om en process där en bild av eleven sakta växer fram, en bild som riskerar att bli allt svårare att förändra ju längre tiden går.

När roller blir begränsande

I sig är det inte ett problem att roller finns, men det blir problematiskt när de blir låsta och inte längre lämnar utrymme för förändring. När en elev inte får möjlighet att visa andra sidor av sig själv finns en risk att vi, ofta omedvetet, fortsätter att förstärka samma beteenden, istället för att aktivt öppna upp för något nytt. För vissa beteenden vill vi självklart förstärka, men då behöver det ske medvetet och med en tydlig riktning.

Tänk till exempel på en elev som ofta får tillsägelser i klassrummet. Det kan handla om små saker: att sitta still, komma igång, vänta på sin tur. När tillsägelserna sker inför andra elever blir de inte bara en korrigering i stunden, utan också en signal till gruppen. Klasskamraterna börjar lägga märke till vem som “alltid” får tillsägelser och över tid kan det bidra till att eleven får rollen som “den stökiga”. En roll som sedan förstärks, inte bara av oss vuxna, utan också av gruppen.

Samtidigt kan vi se motsatsen. Eleven som ofta gör rätt, som snabbt kommer igång och levererar det som förväntas, får sällan samma typ av uppmärksamhet. Den “duktiga eleven” blir den som andra lutar sig mot och som vi ibland omedvetet förväntar oss ska fortsätta prestera utan att få samma utrymme att tveka, prova eller misslyckas.

För vissa elever kan det leda till en växande prestationspress. Att alltid behöva leva upp till bilden av att vara “duktig” kan skapa en oro för att göra fel, en rädsla för att misslyckas och en känsla av att värdet sitter i prestationen. Istället för att våga utmana sig själv kan eleven börja spela säkert, eller undvika sådant som riskerar att inte bli perfekt.

Med tiden kan de här rollerna få konsekvenser som sträcker sig långt bortom den enskilda lektionen. När elever fastnar i en roll påverkas inte bara deras eget handlingsutrymme, utan också hur de blir bemötta av andra. Förväntningarna smalnar av, möjligheterna blir färre och utrymmet att överraska minskar.

Kanske är det just där vi behöver stanna upp. I insikten om att det vi synliggör i klassrummet inte bara påverkar relationen mellan oss och eleven, utan också hur eleven blir sedd av sina klasskamrater.

När roller och NPF möts

För vissa elever sätter sig rollerna snabbare och djupare. Särskilt för elever med NPF där kraven i skolmiljön ofta krockar med elevens förutsättningar. När en elev har svårt med impulskontroll, flexibilitet, språk eller energi ökar risken att hamna i situationer där det inte blir rätt, och när det händer ofta får eleven också ofta höra det. Tillsägelserna blir fler. Blickarna fler. Suckarna fler.

Minns ni vårt tidigare inlägg där vi lyfte att vissa elever kan få upp emot 20 000 fler tillsägelser än sina klasskamrater under sin skoltid? När man sätter det i relation till hur roller formas blir det tydligt vilken påverkan detta kan ha. När en elev gång på gång får höra vad som inte fungerar blir det lätt att börja leva upp till just det. Rollen som “den som stör”, “den som inte kan” eller “den som alltid gör fel” blir inte bara något andra ser, den blir något eleven själv börjar tro på.

Samtidigt behöver vi stanna upp och rikta blicken mot vad det egentligen är vi ger tillsägelser kring. Handlar det om sådant eleven faktiskt har förmåga att påverka i stunden eller handlar det om förmågor som ännu inte är på plats?

För om vi ger tillsägelser kring sådant som eleven i grunden kämpar med, som att reglera impulser, vänta, komma igång eller skifta fokus, riskerar vi att gång på gång korrigera något som eleven inte fullt ut kan rå för. Då blir tillsägelsen inte ett stöd framåt, utan snarare ännu en bekräftelse på att det blir fel.

Här blir vår kunskap om elevens förmågor avgörande. Ju bättre vi förstår vad eleven faktiskt klarar av just nu, desto större möjlighet har vi att anpassa vårt bemötande, våra förväntningar och de krav vi ställer i stunden.

Vår roll i att öppna upp för förändring

Det vi uppmärksammar, det vi säger och det vi förväntar oss påverkar hur eleven ser på sig själv och sina möjligheter.

Det betyder inte att vi ska sluta sätta gränser eller sluta leda klassrummet, men det betyder att vi behöver rikta blicken mot hur vi gör det. Vad är det vi korrigerar och vad är det vi förstärker? Sker det medvetet, utifrån elevens förutsättningar eller riskerar vi att reagera i stunden utan att riktigt hinna tänka efter?

När vi får syn på det öppnas också en möjlighet. En möjlighet att börja skapa andra erfarenheter för eleven. Att medvetet ge utrymme för sådant som fungerar, att lyfta fram framsteg, både stora som små samt att skapa situationer där eleven får möjlighet att lyckas.

För det är inte bara i de stora förändringarna det händer. Det sker i de små skiftena. I hur vi möter eleven i stunden, i vilka signaler vi skickar och i vilka förväntningar vi bär med oss in i klassrummet. Kanske är det just där vår roll blir som tydligast, inte i att förändra eleven, utan i att förändra förutsättningarna runt eleven.

Att öppna fler vägar

För en elev som är van att misslyckas handlar det sällan om behovet av fler korrigeringar, utan om fler möjligheter att lyckas. Kanske är det just här kopplingen blir tydlig. När vi pratar om elever som får fler tillsägelser än andra pratar vi inte bara om enstaka situationer, utan om ett mönster som över tid riskerar att forma en roll. En roll som kan bli både förutsägbar och svår att ta sig ur, för både eleven och omgivningen.

Men om roller skapas i samspel, då kan de också förändras i samspel. Det betyder att det vi gör i klassrummet spelar roll, inte bara i stunden utan över tid, i de små signalerna vi skickar, i vilka beteenden vi uppmärksammar och i vilka möjligheter vi ger elever att visa andra sidor av sig själva.

När vi börjar förändra sammanhanget runt eleven kan också nya vägar öppna upp. I det arbetet är vi inte bara en del av miljön, utan en del av nyckeln till att eleven får möjlighet att visa fler sidor av sig själv.