När vi börjar se bakom beteendet

Beteenden som ledtrådar istället för problem

I varje klassrum finns beteenden som snabbt väcker reaktioner hos oss vuxna. En elev som stör, en elev som aldrig riktigt kommer igång, någon som suckar, protesterar eller lämnar sin plats. I stunden är det lätt att tolka beteendet snabbt och lägga en egen värdering i vad det är som händer. Vi tänker kanske att eleven inte försöker, inte vill eller helt enkelt inte bryr sig.

Men vad händer om vi stannar upp en stund och ställer en annan fråga? Vad är det egentligen beteendet försöker berätta?

Beteenden uppstår sällan utan anledning. De är ofta signaler om att något i situationen blivit svårt att hantera. När vi börjar se beteenden som ledtrådar istället för problem förändras också vårt sätt att möta eleven. Ibland är det just där det förebyggande arbetet börjar, i vår vilja att försöka förstå vad som ligger bakom.

Att följa ledtrådarna

När vi börjar se beteenden som ledtrådar förändras också vilka frågor vi ställer oss. Istället för att direkt försöka stoppa eller korrigera beteendet kan vi stanna upp och fundera över vad som faktiskt händer i situationen.

En viktig del i detta är att börja ställa öppna frågor till oss själva:

• Vilken situation befinner sig eleven i när beteendet uppstår?
  Är det i uppstarten av lektionen, under genomgången, när det egna arbetet ska börja eller mot slutet av lektionen? Uppstår det kanske oftare på raster eller i sociala sammanhang?
• Vad händer runt omkring eleven just då?
  Är det stökigt i klassrummet? Är ljudnivån hög? Är många saker i gång samtidigt?
• Hur ser undervisningen ut i stunden?
  Är instruktionen tydlig? Var genomgången kanske för lång? Vet eleven hur uppgiften ska påbörjas?

När vi börjar ställa den här typen av frågor kan vi också börja upptäcka mönster. Ett beteende som först kan tolkas som ovilja kan visa sig handla om något helt annat, till exempel att situationen blivit för rörig, att instruktionen inte var tillräckligt tydlig eller att eleven inte riktigt vet hur arbetet ska startas.

Att börja se beteenden som ledtrådar gör också något med vårt eget förhållningssätt. Istället för att lämnas kvar i en negativ känsla, där fokus ligger på att stoppa eller korrigera ett beteende, kan vi inta ett mer utforskande perspektiv. Vi börjar leta efter vad i situationen som kan ha påverkat eleven och vilka förändringar som kan göra det lättare nästa gång. Det blir ett skifte från att fastna i problemet till att börja undersöka situationen.

Men våra egna observationer räcker inte alltid hela vägen. En av de viktigaste ledtrådarna finns nämligen hos eleven själv.

När vi förändrar frågan förändrar vi också möjligheterna

När vi börjar se beteenden som ledtrådar istället för problem händer något mer än att vi får en bättre förståelse för en enskild situation. Det förändrar också hur vi närmar oss vårt uppdrag som pedagoger.

Istället för att fastna i att hantera det som redan har hänt kan vi börja arbeta mer förebyggande. Genom att uppmärksamma när beteenden uppstår, vad som händer runt eleven och hur undervisningen är utformad kan vi gradvis skapa lärmiljöer där färre situationer behöver eskalera från början.

Det nyfikna samtalet med eleven blir en viktig del av detta arbete. Inte bara för att förstå situationen bättre, utan för att ge eleven en röst i processen. När elever upplever att deras perspektiv tas på allvar stärks ofta både relationen och möjligheten att tillsammans hitta vägar framåt.

Att se bakom beteenden handlar alltså inte om att acceptera allt som händer. Det handlar om att försöka förstå vad som ligger bakom, så att vi kan förändra förutsättningarna nästa gång.

När vi stannar upp, följer ledtrådarna och bjuder in eleven i samtalet får vi ofta syn på mer än bara själva beteendet. Vi börjar också se situationen runt eleven och vilka justeringar som kan göra den mer begriplig, hanterbar och tillgänglig.

När vi börjar se bortom beteendet öppnar sig nya vägar – till förståelse, till relation och till förändring.