Tillgängliga lärmiljöer i förskolan

Pedagogerna på förskolorna i Stjärnhimlens förskoleområde på Hammarö har arbetat medvetet i ett år med att utveckla tillgängligheten, med hjälp av Pedagogistan Lisa Strandmark och Specialpedagogen Noomi Björkman.

En pedagogista och en specialpedagog arbetar framför en laptop och tittar på varandra
Noomi Björkman (tv) och Lisa Strandmark

Varje förskola valde en miljö i sin verksamhet och jobbade med att utveckla den fysiska, sociala och pedagogiska tillgängligheten utifrån barnets/barnens behov.

Ny ateljé

Några pedagoger valde att titta på sin ateljé. De studerade rummet, studerade hur barnen lekte och hur de använde material. Noomi och Lisa ledde diskussioner om vilka bilder gruppen hade av en ateljé, vad den traditionellt brukar innehålla. Och de funderade på vilket syfte materialet har och vad barnen får möjlighet att utforska kopplat till läroplanen.

De upptäckte att ateljén inte var fullt tillgänglig för alla. Till exempel fanns en del material för högt upp, så barnen inte nådde själva. En del fanns i ett låst skåp och de kom fram till att om det behövde låsas in kanske det inte var så anpassat till barnen. En del material som det fanns mycket av, som till exempel pennor och kritor, användes inte så mycket.

Så de började prova sig fram och bytte ut en del saker – till mer ofärdigt material, naturmaterial, lera och vatten, som de märkte lockade barnen mer. De började presentera materialet så det såg mer inbjudande ut, hängde pennor i snören från taket, visade fram olika verktyg och satte upp papper på väggen, redo att börja användas.

När de flyttade ut ett bord från väggen och tog bort stolarna märkte de att barnen kunde mötas runt bordet i arbetet. Och de började jobba flera tillsammans. När de satt på stolar blev barnet mer fast på sin plats och mer mån om att skydda sin egen bordsyta vid platsen. Nu kunde pedagogerna spänna upp ett papper på hela bordet som barnen arbetade med tillsammans.

Bilder som stöd i leken

En avdelning jobbade mycket med att skapa bra förutsättningar för att det skulle bli ett samspel mellan barnen. De utgick från barnens intressen, som till exempel handlade om sjukhus, picknick och pizzeria. De tillförde rekvisita till leken och skapade lek i mindre grupper utifrån barnens intressen. När personalen underlättade för lek i mindre grupper utvecklades nya relationer mellan barn, som inte lekt ihop så mycket tidigare.

Pedagogerna gjorde kommunikationskartor till olika lekar, som de hängde i barnens höjd i rummet. Och alla barn började använda dem, för att kommunicera med andra barn och med pedagogerna. De pekade och benämnde, till exempel för att gå till nästa steg i leken, “nu ska vi hämta det här”. Leken höll i längre, utvecklades mer och alla barn kunde delta i leken på lika villkor.

bildkarta och en barnhand som pekar på en bild

Pedagogerna filmade också sig själva och studerade sin egen roll i leken. De provade olika roller. Ibland märkte de att när de försökte stötta ett barn som inte kom med i leken, blev de i själva verket en mur mellan barnen istället då barnet började kommunicera med pedagogen istället för de andra barnen.

De såg stora effekter i barnens samspel av de olika små förändringarna på avdelningen.

Fokusera på lärmiljön

– Vi som projektledare har sett att pedagogerna blivit bättre på att skapa förutsättningar för lek och aktivitet, säger Noomi Björkman. De kan förändra lärmiljöerna på ett mer medvetet sätt utifrån barnens behov, intressen och olika sätt att lära.

– Det har varit framgångsrikt att ha ett nära samarbete mellan specialpedagog och pedagogista, säger Noomi Björkman. Genom att ha regelbundna handledningsträffar och mötesforum för alla pedagoger där utgångspunkten inte behöver vara ett problem har vi kunnat fokusera på ett främjande och förebyggande arbete.

– Traditionellt när man pratar om tillgänglighet tänker man på fysisk tillgänglighet, framkomlighet t ex. Men vi har börjat tänka också på pedagogisk och social tillgänglighet, säger Lisa Strandmark. Och vi har jobbat med konkreta frågor som uppstår i vardagen. Det skapade engagemang och drivkraft för det är frågor vi själva valt och är nyfikna på

– Pedagogisk dokumentation som förhållningssätt ser vi som det viktigaste verktyget för att arbeta med tillgängliga lärmiljöer. Vi behöver ständigt arbeta med att ställa oss nya frågor till dokumentationen utifrån fysisk, social och pedagogisk tillgänglighet.

– Vi rekommenderar andra som vill utveckla tillgängliga lärmiljöer att våga fördjupa sig och se till att utvecklingsarbetet genomsyrar verksamheten på alla plan, säger Lisa Strandmark. Det är viktigt att låta ett förändringsarbete ta tid för att få ett hållbart resultat och för att inte riskera att hamna i punktinsatser som endast ger kortvariga effekter. Tillgänglighetsmodellen är ett konkret verktyg för att utveckla inkluderande arbetssätt.

Arbetet har genomförts med stöd av SIS-medel från SPSM – Specialpedagogiska skolmyndigheten och pågick i ett år. Vill du läsa mer, ta gärna del av den rapport Lisa Strandmark och Noomi Björkman skrev om projektet: Medforskande pedagoger skapar möjligheter – Tillgängliga lärmiljöer i förskolan.