Slöjdlärare måste arbeta ihop


Peter Hasselskog är slöjdforskare och lektor vid slöjdlärarutbildningen på Göteborgs universitet, HDK. Han har varit med i arbetet med slöjdämnets kursplan i Lgr11 och gjort stödmaterial kring kursplanen för slöjd. Vi bad honom förklara hur han tänker kring slöjdämnet.

Många skolor har slöjd uppdelat terminsvis mellan textilslöjd och trä-och metallslöjd, ändå är slöjd ett ämne. Hur är det tänkt att fungera?

Jag är inte säker på att det finns ett svar på ”hur det är tänkt att fungera”. Mitt synsätt är att varje ny läro- och kursplan speglar mål och förväntningar på ett ämne utifrån hur tiden och samhället ser ut när den skrivs. Hur ett ämne organiseras i skolan är i större utsträckning påverkat av läroplan, lärarutbildning och sätten att bygga och disponera skolor när de antogs/genomfördes/byggdes.

Att slöjd är ett ämne i kursplanehänseende sedan Lgr80, och i praktiken fortfarande oftast är organiserat i form av växelvis undervisning i textilslöjd respektive trä- och metallslöjd, uppfattar jag varken som konstigt eller fel. Däremot innebär det ovillkorliga krav på skolor och lärare i slöjdämnet att samverka i undervisningens planering, genomförande och uppföljning. Samverkan är ett villkor för att eleverna ska ges förutsättningar att utveckla de förmågor som föreskrivs i gällande kursplan. Det gäller också att garantera att alla elever möter hela det obligatoriska centrala innehåll som är föreskrivet i slöjdämnets kursplan.

Hur undervisningen i slöjd ska organiseras på en skola är ett lokalt beslut. Låter man eleverna alternera mellan textilslöjd och trä- och metallslöjd en termin i taget kan slöjdlärarna välja att dela upp kursplanens centrala innehåll mellan sig. På en skola där eleverna själva kan välja, exempelvis textilslöjd under hela högstadiet, måste det centrala innehållet behandlas i både textilslöjden och trä- och metallslöjden. Vi ska heller inte glömma att eleverna under såväl åk 4-6, som åk 7-9 ska ges möjlighet att kombinera de traditionella slöjdmaterialen metall, textil och trä, under högstadiet dessutom i kombination med andra material. Skolor som hanterar detta genom att eleverna ”bara har slöjd” på schemat, med tillgång till två lärare och två slöjdlokaler, växer i antal.

Om man har ämnet uppdelat på olika terminer, hur är det då tänkt att bedömning och betygsättning ska fungera? Har du några tips?

Mitt huvudtips är att elevens två slöjdlärare måste samverka vid betygssättningen. En elevs betyg exempelvis i slutet av ht åk 8 är ett betyg på elevens samlade kunskaper i ämnet fram till betygsättningsdagen – inte ett betyg på elevens insats och utveckling enbart under den aktuella terminen. Det innebär att eleven kan uppfylla delar av kunskapskraven genom arbete i textilslöjd, och andra delar av kraven i trä- och metallslöjden. Elevens betyg får och ska inte vara ett medelbetyg av elevens visade kunskaper och förmågor i de olika materialen. Betyget ska bestämmas av elevens ”bästa visade nivå”.

Om vi tänker oss en skola där eleverna växlar mellan textilslöjd och trä- och metallslöjd varje termin, uppfattar jag att en viktig effekt av slöjdlärarnas samverkan vid betygssättningen är möjligheten till formativ bedömning kommande termin. Att exempelvis som trä- och metallslöjdslärare vid den gemensamma betygssättningen få veta på vilka grunder Kalle just fått ett C i betyg efter sin termin i textilslöjden är väsentlig information. Genom att känna till inte bara betyget utan också vilka styrkor och svagheter Kalle har, kan trä- och metallslöjdsläraren mer medvetet arbeta med de svagare delarna i Kalles kunnande kommande termin.

Vad finns det för stöd för slöjdlärare idag kopplat till skolans styrdokument?

Skolverket har tagit fram och presenterat mycket bra och ”generellt” stödmaterial. Glädjande nog finns också en del ämnesspecifikt stöd, och mer är på väg. Det är för mig ingen tvekan om att slöjdämnet skiljer sig i förutsättningar jämfört med många andra skolämnen; lärande i och genom görande, mycket individualiserad undervisning, få gemensamma läromedel, fokus på både produkt och process osv. Att exempelvis bedöma elevens process (t ex kunskapskravet ”Eleven kan ge enkla/utvecklade/välutvecklade omdömen om arbetsprocessen) innebär att läraren måste bli medveten om och ha dokumentation av varje elevs process. Den kvaliteten låter sig inte fångas genom ett skriftligt prov. Därför är Skolverkets satsning på ämnesspecifika stöd så viktig. Exempelvis har det under oktober 2013 publicerats slöjdspecifikt bedömningsstöd och matriser för både åk 6 och åk 9 på Skolverkets hemsida. Det är ett material alla slöjdlärare bör använda sig och vara hjälpta av!

Vad finns det för stöd för slöjdlärare idag kopplat till forskning?

Forskning om och i skolans slöjdundervisning har under mycket lång tid av slöjdämnets över 100-åriga historia varit en bristvara, såväl nationellt som internationellt. Glädjande nog har mycket positivt hänt under den senaste tioårsperioden. Inte minst gäller detta den ämnesdidaktiska forskningen där flera svenska och nordiska doktorsavhandlingar lagts fram eller är på väg. På nordisk basis finns också mycket forskning av vikt och intresse för den svenska slöjdundervisningen, slöjdlärarutbildning och slöjdlärarkåren. Exempelvis har det nordiska nätverket ”Nordiskt forum för forskning och utvecklingsarbete inom utbildning i slöjd” (NordFo) publicerat många texter. Även det av Vetenskapsrådet finansierade svenska slöjdforskningsprojektet ”Kommunikation och lärande i slöjdpraktiker” (KOMOLÄR) som startade 2004 har bidragit med viktiga resultat och texter. Också Skolverkets nationella utvärderingar (NU03 från 2003, och nu pågående utvärdering) kan utgöra ett stöd för slöjdlärarkåren.

Vilka möjligheter och svårigheter ser du i slöjdämnet idag utifrån Lgr11?

Möjligheterna är stora och många, något som konstaterades redan i den nationella utvärderingen 2003. Å andra sidan är ju möjligheter sedan mer än tio år tillbaka inte säkert något positivt, så länge de förblir just möjligheter. Ett sätt att beskriva svårigheter eller utmaningar är bilden av slöjdämnet som framträder om man frågar föräldrar, lärare i andra ämnen, utbildningspolitiker, f.d. slöjdelever och även dagens slöjdelever. Svaren är sällan konkreta; roligt men kanske inte så viktigt, ett sätt att lära sig laga och vårda saker, lära sig grunderna i olika typer av hantverk osv. Jag är personligen både bekymrad och förvånad över denna vanligt förekommande bild av slöjdämnet. I en tid när entreprenörskap, kreativitet, initiativ- och samarbetsförmåga osv. lyfts fram som viktiga kompetenser, så sker det väldigt sällan med koppling till skolans slöjdämne. Om entreprenöriellt lärande är viktigt och en angelägenhet för hela skolan så borde slöjdämnet och slöjdlärarkåren stå i främsta ledet.

Den nya kursplanen inkluderar dessutom: Slöjd som kommunikations- och uttrycksmedel. Att ge eleverna förutsättningar att utveckla ett personligt formspråk. Arkitektur, konst och design som inspirationskällor. Mode och trender, hur symboler och färger används inom barn- och ungdomskulturer och vad de signalerar. Varför har vi som företräder slöjdämnet lyckats så dåligt med att förmedla dessa aspekter av slöjdämnet?

Jag talar gärna om hantverket som mål respektive medel i slöjdundervisningen, ett medel för att utveckla andra och viktiga kompetenser vilka inte enbart är slöjdspecifika. Ett annat sätt är att, med inspiration av professor Lars Lindström, tala om lärande OM, I, MED och GENOM slöjd. Vad som lärs (kan och ska läras?) i och genom slöjd lyfts allt för sällan fram. Att utvärdering efter utvärdering visar att slöjd tillhör skolan populäraste ämnen bland eleverna ska vi förstås vara väldigt glada och stolta över, men det får inte innebära att vi nöjer oss med det. Ingen elev borde varken börja eller lämna slöjdundervisningen utan att känna till målen - hur och varför slöjd är ett viktigt ämne för alla!