En himla festlig musikal

Förtrollade barn, prinsar och prinsessor, magiska troll och en taskig styvmor. Alla behövs de. Grums nioåringar – åttiosex elever från fem klasser på tre skolor – intar musikalscenen samtidigt. 

– Nu säger vi som på de stora teatrarna; break a leg!

Alexandra Larson, musiker och pedagog, kryssar vant mellan de många barnen. Dämpar ljud och mimar peptalk. Surret tystnar, trots pirr och premiärnerver. Därute, bakom den tunga ridån på Folkets hus stora scen i Grums, sitter familjerna redo och förväntansfulla. Salongen är smockfull. Inte en enda mormor till får plats.

– Ni var otroligt bra på sista låten förut. Nu börjar vi grymt och ger järnet. 

Utklädda barn
– Barnen lärde sig skilja på vers och refräng, stick och mellanspel.

Klasslärarna, som assisterat och cirkulerat och hela tiden haft blicken på de sina, lämnar diskret kulissen och tar plats på första raden. Bara Alexandra är kvar på scenen. In i det sista. 

Jodå, hon känner också nervositet i stunden, men av ett annat slag än barnen som ”nog tror att det kan bli lite pinsamt att uppträda för så många vuxna”. 

– Jag är mest nervös för att något ska hända så att barnen inte känner sig lyckade och stolta, säger Alexandra.  

Ett visst mått av teknikstress infinner sig också alltid. Det är så viktigt att ljud och ljus funkar och ger de unga aktörerna den där professionella känslan. Grumsprofilen Caermith Ekström regerar över mixerbordet och vet vad som krävs. Han ser med hög röst till att både egna och andras barn har förstått de tekniska sambanden. Inget skrik i handmickarna. 

Skärpningen sitter. Från gårdagens yviga genrep till kvällens föreställning har det mesta hänt. 

– Det funkar oftast så, allt tajtas ihop och koncentrationen blir väldigt tydlig när det finns en publik, säger Alexandra. Alla gör sitt yttersta. 

Hon får det att låta så självklart. Men de är 86 ungar samtidigt på scenen hela tiden. Åttiosex. Alla sjunger och alla har en roll. Barnen har själva skrivit manus till sin sagomusikal och gjort låtarna, både text och musik. Kläder och rekvisita har också skapats i klassrummen. Visserligen med många pedagoger till hands, men ändå, hur lyckas man?

– Metoden är enkel. Den bygger på att barnens egen kreativitet lockas fram. De ska göra så mycket som möjligt på egen hand, förklarar Alexandra. Sen bearbetar jag materialet. Och finns till hands. 

Kvinna som pekar och håller i telefon.
Varje klass bidrog med sin saga och sina låtar, helheten fogades samman av Alexandra Larson, musiker och pedagog från Kultursprutan/Ostingekompaniet i Kil.

Projektet ”En himla festlig musikal”, med pengar från Skapande skola, Statens kulturråd, är en ovanligt stor satsning och har pågått under lång tid, från augusti till mars, alltså nästan hela trean.

– Vanligast är att jag jobbar med en klass. Här har det varit fem och dessutom på tre olika skolor. Klasslärarna har haft en oerhört viktig roll för kontinuiteten, poängterar Alexandra.

Det är visserligen hon som leder och inspirerar processen, men vardagsarbetet sker i klassrummet. Nära samverkan mellan skolan och kulturarbetaren är en förutsättning. Det behövs en samsyn om mål och vägen fram. 

Line Monclair, rektor och initiativtagare till Skapande skola projektet En himla festlig musikal, förklarar varför hon ville satsa på ett stort projekt för alla treor i hela kommunen.

– Det här är barn som kommer från tre olika skolor och som sedan ska gå på samma skola. Genom att jobba så här lägger vi en bra grund för fortsättningen. De lär känna varandra och de skapar tillsammans.
Sen tycker jag också det är viktigt att göra skolan synlig, att vi kan ha en kväll som denna tillsammans och känna stolthet över våra barn. Det är bra för sammanhållningen. Skolan är mer än matte och svenska.

Ett barn som håller i en bok.
– Bara med själva sagan jobbade vi säkert tio timmar under två tre veckor.

I processen att skriva sin egen saga och komponera låtar gemensamt med sina klasskamrater finns så många delmål. Men när de står där på scenen ska de känna stolthet över vad de åstadkommit och de ska känna att de kan. Det är viktigt för Alexandra.

– Alla ska vara en del av helheten men på sina egna villkor. Var och en får tänja på sin gräns för hur mycket man vågar.  

En del vill göra en roll med många repliker, andra vill testa något litet. Barnen bestämmer själva. 

– Det är häftigt att se när elever utsätter sig för sånt de inte brukar göra. När de gör sitt bästa och man ser stoltheten i deras ögon. 

Fast det handlar inte bara om att barnen ska se sina egna framsteg, poängterar Alexandra, utan att de också kan glädjas åt varandra. 

– Jag vill förmedla en känsla av att våga och kunna tillsammans. Den upplevelsen är viktig.

För de vuxna handlar det också om att våga, menar Alexandra, att våga släppa taget och tro på barnens inneboende kraft och kreativitet.  

– Det är en lärdom att vara i en process som man inte vet vart den ska leda.  

Det finns absolut dagar då det mesta svajar och ingen riktig vet hur allt ska gå. Men då gäller det att se behoven och jobba utifrån det som dyker upp. 

– Det finns självklart alltid en önskan om att kunna repa mer och ha mer tid med klasslärarna, men det har ändå funkat bra, tycker jag.   

Från scenen kommer rörelse, nioårsattityd och tuffa toner. Finalnumret lyfter. ”I en sagobok finns liv, magi och trolleri.” Barnen kan sina låtar och refrängen sitter där den ska.

– Tack för att ni kom.

utklädda barn som sjunger.

Den sabeltandade tigern leder bugningarna och applåderna vill aldrig ta slut. Glädjen en onsdagkväll i Grums kan inte bli så mycket varmare. Jenni Adolfsson, lärare på Södra skolan, sätter spontana ord på sin känsla mitt i publikvimlet. 

– Jag är så rörd. Mina egna barn som jag jobbat med i tre år får vara med om det här. De har vågat och lärt sig så mycket och alla har varit viktiga. Det är lycka, men också lite tomhet efter en intensiv period. 

Barnen, de 86 som i full koncentration stått på scenen i över en timme, fyller plötsligt luften och exploderar i kramkalas. De är överallt, med mammor och pappor och syskon. 

Två barn utklädda till kycklingar.
– Vilken fest det blev! Både på scenen och i klassrummet.

Stella Andersson får skriva autograf på morfars arm och Saga Tatti passar på att ge Alexandra en stor tack- och hejdåkram.

– Kvällen är klar. Och den var alldeles underbar, tycker tjejerna.

Text: Helena Söderqvist
Foto: Johan Eklund

Artikeln är även publicerad i magasinet Kreativa skolan – i samarbete mellan Region Värmland, Pedagog Värmland och Karlstads kommun.