Dans

”Människans behov av kontakt finns där från början. Hennes förmåga att skapa likaså. Redan som foster formar vi språket, lyssnar till ljud och musik. När spela teater – hur tidigt kan vi börja – är således en retorisk fråga. 

Nu finns kunskap.” (Osten, 2009, s. 176).

I Lyssnandets pedagogik beskriver Åberg & Taguchi (2005) ordet ”hörstyrka” och förklarar detta som ett medvetet sätt att lyssna på vad barn uttrycker. Det handlar om att vara genuint nyfiken och lyssna ”på riktigt”. Ibland kanske vi tror att vi hör vad barnen säger, men har vi verkligen tagit oss tiden att lyssna ordentligt?

Jag tar raskt vid där jag avslutade förra blogginlägget som handlade om återkoppling och reflektion. Föregående års arbete inkluderade bl.a. ett interkulturellt förhållningssätt och jag vill lyfta att detta även fanns med som en naturlig del i det här årets projekt. De estiska uttrycksformerna är ett sätt att kommunicera genom på olika vis, och som ett barn uttryckte ”vi pratar olika men är ändå lika”. Någon förmedlar sig genom dans, en annan genom en sång, och det här året hade vi förutom ett spansktalande barn även ett barn med grekiska som modersmål.

I föregående inlägg beskrev jag hur matematik blev en del av estetiska lärprocesser, den här gången sätts naturvetenskap i fokus. Under arbetet med berättelsen om ”Kurran” följde vi vad som hände i naturen, dels genom att reflektera över bilderna i boken (som utspelar sig i skogen) men också genom att vara ute i förskolans närmiljö. Hur förändras löven under olika årstider? Hur ser olika blommor ut? Vad finns det för olika träd etc.? På förskolan är vi ute mycket (och i alla väder) vilket ger en naturlig möjlighet att undersöka djur och natur.