Musik

Jag vill uppriktigt säga att det inte är helt lätt att få sin röst hörd när det gäller pedagogiskt arbete med estetiska uttrycksformer. När utrymmet för de estetiska ämnena i skolan krymper, och jag ibland möter attityden att dessa inte är ”lika viktiga” som andra ämnen känner jag mig frustrerad. Då förskolan inte är ämnesuppdelad på samma sätt som grundskolan ges fler möjligheter till att arbeta integrerat med de estetiska uttrycksformerna, även om en ofta måste hävda vikten och förståelsen av detta arbete.

Det har varit en mycket annorlunda höst där vi alla påverkats av den pandemi som råder. För oss lärare och pedagoger har det inneburit en hel del nya arbetsuppgifter som legat en bit utanför vårt läraryrke. Stor flexibilitet har krävts och jag känner stolthet över alla lärare och pedagoger som skapat möjlighet för barn att fortgå med sin utbildning. För egen del upplever jag att vi denna höst inte haft möjlighet att genomföra projekt som vi gjort tidigare då det som sagt var har uppstått så många andra arbetsuppgifter. Men lite har det allt blivit…

Jag tar raskt vid där jag avslutade förra blogginlägget som handlade om återkoppling och reflektion. Föregående års arbete inkluderade bl.a. ett interkulturellt förhållningssätt och jag vill lyfta att detta även fanns med som en naturlig del i det här årets projekt. De estiska uttrycksformerna är ett sätt att kommunicera genom på olika vis, och som ett barn uttryckte ”vi pratar olika men är ändå lika”. Någon förmedlar sig genom dans, en annan genom en sång, och det här året hade vi förutom ett spansktalande barn även ett barn med grekiska som modersmål.