Upplevelsen i centrum!

Indien –  landet som kom att bli den springande punkten för många viktiga händelser i mitt liv. Att jag hamnade i Karlstad inräknat. Var ska jag börja, hur göra rättvisa?

 

Vid Social Project School, Samneghat, Varanasi.

 

Så var hittar man inspiration på beställning? I dagarna, med bokningar av biljetter och dylikt, så väcks onekligen minnen. Jag tänker att jag kan dela med mig av en bråkdel. Sen kan ni gärna skriva till mig och påtala vad jag inte tog upp men borde ta upp. Bra deal, tycker jag. För då delar jag gärna med mig av mer.

Om jag skulle nämna en bråkdel – vad skulle det vara? Utifrån att jag under många år läst, läst och läst, så är det frestande att dras till det motsatta. Den andra polen i förhållande till teori: Praktik. Upplevelse. Känsla. Fenomen. Det är den pusselbiten jag vill fila lite på – och nu sätter jag upp klyscha-varningsskylten.

Jag tror det uppstår något speciellt när människor är tillsammans.

Är det några aha-upplevelser jag fått under åren på universitetet så har det att göra med de sociala mekanismer som är verksamma när människor är tillsammans. Men på samma sätt som det kan vara fantastiskt kan det också vara splittrande. Mellan ”vi” som gör ”så här” och ”dom” som gör ”så där”. Ett resonemang som tyvärr tar upp plats för saker som är viktigare, enligt min mening.

Om vi fokuserar på de positiva sammanhållande mekanismerna så präglades min upplevelse av Indien av just det. Hur vardagslivet med vad som är religion och kultur flyter ihop i en färgsprakande prakt. Det är den känslan med upplevelsen i centrum som jag vill kunna ta in i klassrummet för elever i religionsämnet.

///

Jag går ned på de stora trappstegen vid Assi ghat. Stenblocken är ännu solvarma. Gudarnas kvällsläggning har precis börjat och människor samlas på ghaten för att se på ceremonin, äta eller kanske samtala. Några indiska (jo, indiska) turister passerar i grupp med en flaggbärande ledare. Hit, i Varanasi, vid den heliga floden Ganges, färdas miljoner hinduer varje år för att ta rituella bad. Ceremonierna har pågått sedan urminnes tider. Med 3000 års dokumenterad historia är Varansi, Ljusets alias Shivas stad, en av världens äldsta bebodda platser.

”Hallo. Hallo.” Mikrofonen testas och snart börjar mantramusiken fylla den ljumna kvällen. Det mörknar sakta, och barn springer efter turister för att sälja ljusfat med blommor att sätta i Ganges. De skarpt orange, doftande blommorna vid ljus, liksom i kransar runt gudabilder, har en självklar plats. I Indien är det är svårt att tänka sig svenska blombänkar i rader med samma tagetes. ”You do puja, didi”. Priya berättar att hon går i skolan om dagarna, men säljer ljus på kvällarna. En annan flicka har vi sett dagarna i ändå på ghatten från vårt fönster på guesthouset. För henne, liksom många andra barn, är det viktigare att bidra till familjeförsörjningen än att spendera timmarna i skolan.

 

Nere vid vattnet syns inte mycket mellan båtarna. Dy, krukskärvor och organisk vävnad från människor och djur fyller det förorenade vattnet från mikrobnivå till föremål. Vid ghatten längre bort, Harichandra, finns ett elektroniskt krematorium. Men bortanför stora huvudghaten finns Manikarnika, stora bränningsghaten, med bål på stranden. Enligt hinduismen når den som kremeras i Varanasi moksh - befrielse från återfödelse - när askan strös i floden.    

Vid Assi ghat passerar Clean Ganga med sitt manifestationståg - en kampanj som vill hjälpa att rena sin heliga moder, Ganga Ma, från sin kemiska smuts. Många är studenter från det närliggande universitetet, BHU. Chai-wallan springer iväg med klirrande glas och sköljer dem inför nästa terunda. Doften av söt kardemumma blandas med frityros från momos.  När vi acklimatiserade oss någon gång efter den första månaden öppnades dörrarna till hela Indiens kulinariska kök på gatan. Ytterligare en tid tog det för våra magar att vänja oss med de starka fyllda degknytena som doppas i ännu starkare sås. ”Western e’ spicy or Indian e’spicy?” frågar försäljaren i gatuståndet samtidigt som han langar åtta pani puri till några bastanta kvinnor i den indiska turistgruppen. Efter månader i detta land är svaret givet: ”Indian e' spicy”.

///

Erfarenheter är a och o. Varför är det viktigt i lärargärning? Främst handlar det kanske om trovärdighet. Och inte minst att kunna väcka engagemang och nyfikenhet. För att citera Saint Augustine: ”Världen är som en bok, och den som inte reser, läser bara en sida”.

Det är nu nästan fyra år sedan jag såg ”mitt” Indien och kanske har saker förändrats. En del saker hoppas man verkligen ska förändras. I december 2012 när jag och min vän Linn var halvvägs genom vår sexmånadersvistelse skedde den fruktansvärda gruppvåldtäkten på en buss i New Delhi. Sådana saker önskar man ska förändras snabbare än uttrycket ”Indian time” förmår.

Men en del saker med Indien varken tror eller hoppas jag ska förändras. 27 oktober bär det av för fjärde gången - och det är upp till bevis om min romantiserade bild är värd namnet.

/Tilda

Rituellt liv vid Ganges.

Iscensättning av berättelsen om Krishna Lila.