Jag skulle aldrig jobba på högstadiet

Nej, jag skulle aldrig jobba på högstadiet; jag utbildade mig till gymnasielärare i engelska och psykologi. Under utbildningen slog mig faktiskt tanken att det skulle vara skönt att stanna innanför universitetets trygga väggar för evigt. Jag älskade verkligen att plugga och för att vara ärlig så var jag lite smått skräckslagen inför att börja jobba. Men så tog jag till slut examen och slängdes ut i arbetslivet.

Efter ett år av flängande hit och dit med 30 % anställning på John Bauer, 20 % inom vården och övriga 50 % inom vikariebanken var jag smått desillusionerad och desperat. Hade jag inte varit det hade jag nog inte satt mig på buss 400 ut i vildmarken en solig dag i juni 2013 - upp till det okända Filipstad - för en anställningsintervju på högstadieskolan Ferlin (eller ens övervägt att pendla 12 mil om dagen som ensamstående trebarnsmor utan körkort!).

Tjänsten blev min en vecka innan höstterminen startade och det var en ganska omtumlande start som 100 % anställd högstadielärare och mentor.

Mina första intryck var ”vad små eleverna är!” och ”vad mycket jag måste ha koll på!” och ”varför sitter de inte ner och lyssnar på mig?”.

Vad ledarskap innebar hade jag ingen aning om. Inte heller hur i hela friden man planerar inför 4-5 lektioner om dagen. Första året var precis som många lärare säger – det handlade om överlevnad! Jag hade inte hittat min roll. Men jag hade turen att få introduktionsåret precis så som alla borde få det. En fantastisk handledare och mycket stöd av rektor i form av lektionsbesök och pedagogiska diskussioner. Dessutom är klimatet så skönt mellan oss som jobbar på skolan: tillåtande och hjälpsamt. Jag hade nog inte kunnat få mycket bättre stöd att utvecklas till den lärare jag är idag.

Nu gör jag mitt tredje år på Ferlin och så mycket har hänt på vägen. Jag har börjat att hitta tryggheten i min lärarroll.

Ledarskap är inte längre en abstrakt, luddig idé i mitt huvud om någon slags ledarpersonlighet som antingen finns medfött eller inte (vilken lättnad när jag insåg att det finns ju verktyg! Det fanns hopp för mig också!).

Men framförallt har jag hittat en enorm glädje i att undervisa och en glädje inför att möta de underbara ungdomarna på Ferlin. Vilken känsla, när jag förstod att jag trots allt hittat helt rätt! Nu vill jag inte vara någon annan stans än på just högstadiet.

Mina starka drivkrafter är min fantasi, min passion för jobbet och min nyfikenhet och ödmjukhet inför de unga människorna jag jobbar med. Min stora utmaning är nog konsten att prioritera bland mina arbetsuppgifter– jag jobbar ju hellre med kreativiteten och planeringsarbetet inför kommande lektioner än till exempel åtgärdsprogram och annat administrativt som har med mentorsrollen att göra.

 

Det som jag har tänkt att dela med mig av i den här bloggen är tankar kring min undervisning i engelska, som är mitt främsta ämne. Jag har en stor passion för mitt ämne och tröttnar aldrig på att leta nya sätt att fånga elevernas intresse och lust att lära. Jag får mycket idéer – en del är kanske lite småknasiga, men jag har blivit ganska orädd att misslyckas – och får så himla mycket tillbaka från eleverna när jag hittar på något nytt. Det blir som en spegeleffekt; eleverna känner nog att jag älskar att jobba med ämnet engelska och att jobba med dom, många uppskattar mina kanske otraditionella arbetssätt, och har eleverna roligt samtidigt som de lär sig så smittar deras glädje av sig tillbaka till mig och jag får förnyad lust och energi till undervisningen. Att få dela med mig av mina idéer skulle vara spännande och roligt. Kanske till och med inspirera någon?

/Kajsa Krigström