Låta känslorna spela in...

Är det möjligt att bedöma elevernas kunskaper objektivt? Ska man ens det? Som lärare ska man ta med all sin kunskap om eleven i bedömningen – allt en elev kan ska bedömas oavsett var kunskaperna inhämtats. Vi pratade idag lite om termen ”snällrättning” – när man bedömer vad en elev kan fastän eleven samtidigt kanske visar att han/hon inte kan. Om jag ger uppgiften att en elev ska förklara ett ord – och eleven istället använder ordet i ett sammanhang – så bedömer jag ändå att eleven kan även om den inte följt min instruktion. ”Snällrättning” kanske är när jag som lärare väger in allt jag vet i en bedömning.

Vid nationella prov ska elevens kunskaper bedömas helt objektivt – enligt en förutbestämd mall. Detta menar man är svårt att göra som lärare när man rättar sina egna elevers alster och tal finns på central rättning av nationella prov för att öka rättsäkerheten.

Då snubblade jag över det här inlägget på Skolverket där Victoria Elliot undersökt engelska examinatorers bedömning av essäuppgifter i engelska och historia. Hon visar i sin studie att runt 10% av examinatorerna ändå för en inre dialog med den examinerade – kring detaljer som inte har med arbetet att göra utan mer personliga egenskaper och förväntningar utifrån klass, grupp, ålder etc. Att det inte går att vara helt objektiv - att dessa känslor påverkar bedömningen.

Samtidigt refererar hon hjärnforskning som visar att ”magkänsla” kombinerat med fakta kan ge en relativt kvalificerad och objektiv värdering. Vi kanske inte är helt ute och cyklar vi lärare ändå?

Hur gör ni? /Linda