Men det är väl klart att du kan skriva...?

Om en som jag har ett namn som låter svenskt, ser svensk ut och har en universitetsutbildning, så som jag har, så förväntas en att kunna läsa och skriva. Omgivningen utgår liksom ifrån att det är väl inget problem. Men sanningen för mig och många andra är en helt annan. I högre eller lägre grad så är detta att skriva och/eller läsa ingen självklarhet. När jag är på ett möte och någon glatt säger att vi ska turas om att skriva minnesanteckningar, så räcker det för att jag ska känna att jag bara vill springa därifrån. Någon i gruppen talar om att det är inget svårt du bara klickar in i mallen och skriver. Nej, för de flesta i rummet är det inget problem. Men för mig är det superångest. Jag tillhör nämligen en av de 5-8 % av alla vuxna som har dyslexi. Jag kan faktiskt inte stava.

Nu tänker du kanske men hallå du skriver ju blogginlägg. Ja, jag kan skriva, men jag kan inte stava. Jag tappar små ord, ändelser och kastar om bokstäver. För att skriva ett blogginlägg behöver jag kolla upp en hel del ord och ändå har jag personer som hjälper mig att rätta min text. Men varför tar du inte hjälp av rättstavningsprogrammet kanske du tänker. Och ja jag kan ju se vilka ord som är markerade med rött. Vilket brukar bli väldigt många. Men ofta när jag klickar och får upp förslag så kan jag fortfarande inte se vilket som är rätt för oftast får jag fram flera alternativ som är väldigt lika. Min bästa hjälp är snälla människor runt mig som läser igenom mina texter. Riktigt intressant är det när jag ber om hjälp med att stava ett ord och personen hjälpsamt delar upp ordet i stavelser. Tyvärr hjälper det mig inte alls. För hur sakta och tydligt någon än säger ordet så kan jag fortfarande inte stava det. Men det är väl bara att säga att du inte kan, tänker du kanske. Nej, tyvärr är det inte så bara. Det krävs otroligt mycket mod för att erkänna för alla andra att du inte klarar av något som alla andra fixar. Ofta möts du dessutom med ett "men det är ingen fara vi förstår ändå". Och det gör de andra säkert. Men hur skulle du känna för att lämna ifrån dig något som du vet är fullt av stavfel? 

På liknande sätt möter jag ofta på sitautioner under en dag då jag känner mig osäker och otillräcklig. Som när en på möten ska skriva förslag på en post-it lapp och sätta upp så alla kan läsa. Då väljer jag att skriva sånt som jag är säker på att jag kan stava - inte det jag egentligen tycker. Eller när en ska skriva upp förslag från en grupp på whiteboarden eller snabbt läsa igenom en text.

Som dyslektiker blir en lite av en expert på att klara sig undan sitautioner där en måste läsa och skriva. En har inte med sig datorn till mötet, kommer alltid lite sent så någon annan har börjad skriva, pratar så mycket så att någon tystare tillslut tar på sig ansvaret för att skriva. Eller också undviker en alla de där jobbiga sitautionerna istället för att riskera att bli avslörjad.

Själv har jag valt att vara ganska öppen med mina svårigheter. Jag läser bättre om jag håller texten upp och ner så trots att människor runt mig blir väldigt fundersamma, speciellt på tåg och bussar, så läser jag på det sätt som blir bäst för mig. Jag ber personer i min omgivning om hjälp trots att det innebär att jag måste visa min svaghet. Och jag bjuder gärna på berättelser om hur tokigt mitt liv blir ibland som när jag på en dörr på universitetet läste Teletobbiesrum. När jag läste en gång till väldigt sakta så blev det telebild rum. Inte alls lika spännande. Eller när jag åkte buss och på busstv´n läste att man ska tänka på miljön och minska på marsvinet. Efter ett tag insåg jag att det antagligen stod minska på matsvinnet.

Vad vill jag då säga med denna text? Att utgå inte ifrån att det bara är en självklarhet för alla att uttrycka sig i skrift. Nästa gång du blir irriterad på den där kollegan som aldrig tar sitt ansvar och skriver minnesanteckningar trots att ni har bestämt att ni ska turas om och som aldrig frivilligt skriver på whiteboarden så fundera på om det kanske finns en anledning som du inte vet om.