Att sätta ord på verksamheten

Alla vi som jobbar i förskolan vet att vi gör fantastiskt många bra och utvecklande saker med barnen. Varje dag. Året om. Ändå är det lätt att falla i fällan att inför föräldrar och kollegor stå svarslös inför frågan vad vi gjort under dagen. Vi som snart kommer heta Möjligheten är ett nytt arbetslag och våra första veckor tillsammans har handlat mycket om ord. Dels värdeord i verksamheten och dels ord på allt lärande vi ser under dagen. Att benämna företeelser med deras rätta namn och synliggöra lärandet i vardagliga situationer är ett arbete som aldrig blir klart utan ständigt utvecklas. Orden måste finnas där tillgängliga på eftermiddagen när föräldrarna hämtar sina barn för skillnaden mellan att mysa med en bok och ha stimulerat språkutvecklingen är ganska stor, inte sant?

Jag tänkte med utgångspunkt i ett lärandeperspektiv sätta ord på vår matsituation. Jag citerar inte läroplanen, men ni kommer känna igen delar och kluster av strävansmål i min analys. Jag jobbar med barn som är 1-3 år och alla våra barn har förväntningen på sig att de själva ska ta sig mat ur karotterna, hälla upp sin mjölk ur en liten tillbringare, smöra sina smörgåsar och allmänt klara av måltidens utmaningar. Naturligtvis finns vi vuxna med som stöd för den som behöver det, men vi vill att barnen ska få tid och utrymme att klara så mycket som möjligt på egen hand. Jag använder ordet "träna" men vi tar hela tiden vara på måltidens autentiska situationer, vi iscensätter inget.

Teknik och motorik: för att kunna genomföra en måltid är det många moment som ska tränas in. Äta själv, hälla upp i glaset, lägga upp mat på tallriken med lagom kraft, breda smörgåsen, sitta på stolen, hantera sakerna på bordet och balansera mat och dryck till munnen.

Barns inflytande: Hur mycket mat vill jag ha? Vad tycker jag om? Vilken smörgås vill jag ha? Pålägg? Mjölk eller vatten? Valen är många under en måltid. Att välja och stå för sitt val behöver de flesta träna på, det är en grundbult i vårt demokratiska samhälle.

Matematik: Hur mycket är mycket? Hur mycket är lite? Vad för lagom för mig? Om detta ska räcka till alla, hur mycket kan jag ta? Mängder, antal och volymer känns i kroppen vid matbordet. Liksom kunskapen att det inte blir större mängd potatis på tallriken för att en potatis delas i sju delar. Äter man däremot upp tre bitar förändras läget. Läges- och riktningsuppfattning tränas liksom känslan för kraft (glaset välter om man puttar för hårt på det). Tiden att äta en måltid ger tidsuppfattning liksom regelbundenheten i måltiderna över dagen. Turordning och kronologi känns tydligt i kroppen när man hungrigt väntar på att få ta sin mat. Att sedan av uppmärksamma pedagoger få hjälp att sätta ord på kroppens begrepp och upplevelser utvecklar barnens matematiska tänkande och förmågor än mer.

Språk: att särskilja språk och matematik i förskolan är inte alltid lätt. Att utveckla matematiska begrepp är också en del av språkutvecklingen. Men matbordet är även en plats att ta sig tid att tala med och lyssna på varandra. Turordning och samtalsregler tränas intuitivt vid matbordet. Att tala med barnen om saker bortom här och nu, att be dem berätta saker och föra genuina samtal utvecklar barnens språk på ett naturligt sätt. Samtal kan även röra sig om en dialog där en part står för språket och den andre för annan respons. Alla bjuds in i gemenskapen oavsett verbal förmåga.

Socialt: Matsituationen är full av sociala koder som är bra att lära sig. Att ta hänsyn till bordsgrannen både vad gäller fysiskt och socialt utrymme är en viktig lärdom liksom att kunna be om olika maträtter på ett effektivt och artigt sätt. Att skicka vidare karotterna när man själv tagit mat för att kompisarna också ska kunna ta sig visar empati liksom att på olika sätt få möjlighet att visa den hänsyn till varandra som är naturligt i en gemenskap runt matbordet.

Estetiskt lärande: Att ta tillvara barnens fantasi är viktigt liksom att öva både barnen och sig själv att se det vackra i allt. Grönsaker har fina färger. Maten ändrar ständigt form under matsituationen, moset får häftiga mönster av gafflar och smöret kan bilda oändliga mönster, beroende på verktyg: kniv, sked, gaffel!

Miljötänk, del av kretsloppet: att få in vanan att barnen tar lite mat på tallriken och istället tar om fler gånger är positivt ur miljösynvinkel. Mat ska ätas inte kastas bort. Med intresserade barn kan detta leda in samtalet på miljön och våra ekologiska fotavtryck, men det är egentligen inte nödvändigt, kunskap i kroppen är viktigt anledningar kan komma senare.

Hälsa och kroppskännedom: mat och matbeteende är en viktig byggsten i en god hälsa. Hur känns det att vara hungrig? Att vara mätt? Här är de vuxna förebilderna viktiga, hur äter vi?

Kultur och traditioner: att äta tillsammans hör till våra äldsta kulturyttringar. Att kunna de sociala koderna för måltiden ger ett ovärderligt kulturellt kapital och är en viktig del av vårt kulturarv. Att veta att man skickar maten runt bordet, att man tar så det räcker till alla och inte mer än man vill äta upp, att man sitter på sin egen plats och använder besticken och ber om olika saker på ett artigt sätt är kunskaper vårt samhälle tar för givet att alla har. Det är därför viktigt att förskolan förmedlar dessa. Måltiden är också ett naturligt tillfälle att i ett positivt sammanhang lyfta fram barn från andra kulturer och hur de gör vid maten, vilken mat man äter i deras hemländer och så vidare. 

Förutom allt detta är våra måltider trevliga stunder, en paus i en dag fullspäckad av aktiviteter. Måltiden kräver koncentration och barnen får träna sig på att vänta, att inte göra något alls utan att bara vara, umgås och slappna av utan annan yttre stimulans än den sociala samvaron.

Detta är en del av lärandet som pågår under en måltid i förskolan. Säkerligen har jag missat massor. Men kanske kan dessa ord inspirera till andra svar på föräldrafrågor om maten än "Ja hon har ätit bra!". 

Som avslutning vill jag beskriva en händelse där våra värdeord (utmana, uppleva och utforska) var mig till hjälp. Jag satt vid lunchen bredvid en ung man som upplevde och utforskade sin soppa med händerna så att det stänkte. Genom att i mitt huvud benämna hans handling på detta sätt accepterade jag beteendet en stund längre än vad jag annars skulle gjort. I efterhand kan jag bara beklaga att jag inte pratade flytande-fast och andra kontraster med honom. Då hade hans begreppsbildning fått en språklig dimension också. /Ellen