Vild utmaning: SFI på distans

På bara ett par dagar gick vi från att ha 250 elever fysiskt närvarande i klassrummen till att alla våra elever loggade in i sina klassrum på distans.

Mycket oro har lagts fram i medierna gällande att sfi-elever runt om i landet från mars och fram till idag inte har fått den undervisning de har rätt till. Oro för våra nyanländas möjligheter att integreras i Sverige är viktig. Kostnaderna för en misslyckad integration är enorma – inte bara samhällsekonomiskt utan även humanitärt. Det är så viktigt att vi antar utmaningen och satsar resurserna på rätt sätt.

Med enkla men ljudmässigt ok videokonferensanläggningar jackade till ett uttag i varje klassrum, fortsatte våra lärare att ha sina lektioner som vanligt. Hemma kopplade elever som många knappt skrivit på en dator tidigare upp sig via Zoom och kunde där se sina lärare stå framför vita tavlan. Under den första veckans distansstudier ringde jag nog hem till över 100 av eleverna, för att hjälpa dem förstå hur de skulle göra. Därefter anställdes en extraresurs för att vägleda eleverna in i den digitala världen. Och sedan flöt det på. Eleverna loggade in. De lyssnade, lärde sig, började prata med läraren och varandra i olika digitala grupprum och skickade in sina uppgifter till lärarna. Eleverna fortsatte att smida på sina nycklar till dörren in i det svenska samhället.

Den digitala utveckling som har skett under de här månaderna kan faktiskt sägas vara något av en revolution. För oss alla, men kanske allra mest för sfi-elever. Jag har varit på så många möten med högt utbildade människor verksamma både inom skolväsende och på olika företag, där den digitala tekniken skapat hinder i kommunikationen. I mars skapade våra lärare digitala möten med sina 20 - 30 elevers klasser varje dag, 6 timmar om dagen och resultatet? Elever med tilltagande digital kompetens, som i hög utsträckning nådde kunskapskraven på samma sätt som tidigare.

I en klassrumssituation, där eleverna lyser med sin fysiska frånvaro och läraren bara ser dem på sin datorskärm alternativt projicerade på vita tavlan, trodde vi nog alla att det skulle krävas en hel del nytänkande. Hur möter jag och uppmärksammar alla elever? Hur kan jag känna mig säker på att alla hänger med, utan att snabbt kunna svepa med blicken över klassen? I det kontinuerliga pedagogiska samtalandet lärarna emellan nådde många dock insikten att situationen faktiskt inte krävde så många nya förmågor, men däremot att man inför varje dag vässade sina gamla förmågor. Det blev ännu viktigare med tydlig struktur, en ökad lyhördhet, olika responsmetoder, genomtänkt lektionsplanering som tydliggör vad som förväntas av eleverna, varför detta förväntas och hur det är tänkt att eleverna ska nå och presentera det förväntade. Och god internetuppkoppling!

I augusti fick vi delvis öppna upp skolan. Vi valde då att dela in alla klasser i två grupper, som växelvis läste i klassrummet och loggade in sig i klassrummet hemifrån. Detta innebar ytterligare en utmaning: Att samtidigt tillmötesgå både de elever som befinner sig i klassrummet "irl" och de som befinner sig där via länk. Med våra enkla videokonferensanläggningar kan läraren styra kameran och ljudet så att eleverna hemma växelvis ser och hör läraren och övriga elever i klassrummet och på så sätt känner sig delaktiga. Eleverna i klassrummet ser de hemmavarande eleverna via projektorn. Lärarna skapar en pedagogisk helhet, där alla känner sig delaktiga i en och samma undervisningssituation. Det kräver en lärarkår med mod, nytänkande och flexibilitet inför den nya situationen. Och förmåga att skapa personlig relation genom kameran.

Nu är riktlinjerna att vi från och med början av november ska återgå till ordinarie förutsättningar – med alla elever i klassrummen. Vi kommer dock under en tid att ha på videokonferenssystemen, så att våra elever, om de känner sig krassliga även fortsatt kan komma till klassrummet – genom datorn hemma.