Hållbar utveckling

I Paris avgör världens ledare just nu framtiden för vår jord liksom mänskligheten som helhet. Man kan säga att de målar med de stora penslarna och nu är det inget detaljarbete längre, det är rejäla förändringar på den mänskliga canvasen som krävs. Människan förbrukar resursmässigt idag mer än vad vår jord klarar av och vår miljöpåverkan är otvivelaktigt den största riskkällan för vår framtida överlevnad. Det sorgliga i sammanhanget är att det verkar som att varje nation upprepar samma dåliga mönster i sin strävan för utveckling. Från mindre utvecklat men hållbart till ett utvecklat men mindre hållbart samhälle.

 

Fri illustration efter Kartikeya Sarabhas original. Den traditionella vägen för ett land är mot utveckling men utan hänsyn till hållbarhetsfrågor (röd pil) och senare den strävan utvecklade länder har mot hållbar utveckling (orange pil). Frågan är hur vi istället direkt kan gå mot hållbar utveckling (grön pil).

 

Att vi inte kan ta lärdom över nationsgränser är precis lika illa som att mänskligheten har förtvivlat svårt att lära av historien. Frågan som Kartikeya Sarabha, direktör för CEE, Center of Environment Education, ställer oss är hur vi kan korta kedjan och gå direkt mot utveckling utan att riskera hållbarheten. Den tekniska utvecklingen får aldrig stå i motsatsförhållande till hållbar utveckling. Istället ska tekniken användas till fördel för den senare. Organisationer som jobbar med hållbarhetsfrågor ser idag möjligheter att utnyttja våra olikheter till fördel för sådana här stora frågor. Här på CEE:s huvudkontor i Ahmedabad jobbar exempelvis just nu forskarstudenter från Nederländerna tillsammans med Indiska forskarstudenter kring frågor om hållbar utveckling i ett tvärnationellt projekt. För som Kartikeya Sarabha utrycker det; när vi jobbar över nationsgränserna så tänker vi också annorlunda. Utbyten och internationalisering ter sig därför allt väsentligare i en värld där vi i större utsträckning än någonsin behöver hitta svar på våra hållbarhetsfrågor.

 

Frågan jag ställer mig är inte hur vi kan förklara för lokalbefolkningen världen över, den urbana liksom på landsbygd, varför alla spelar en väsentlig roll i arbetet för hållbar utveckling. Frågan är istället hur vi kan övertyga dem om att det finns fördelar och att de t.o.m. kan tjäna på att jobba för hållbarhetsutveckling. Den uppoffring som vi gör nu är som ett miljömässigt sparande som våra framtida generationer kommer att kunna ta del av och som de sannolikt kommer värdesätta långt mer än allt annat vi önskar ge våra barn. Denna förståelse är den avgörande nyckeln om vi ska lyckas betala tillbaka vårt miljömässiga skuldberg. Och precis som med allt annat så tror jag det startar med skolan. Om kritiskt tänkande och hållbar utveckling spelade en central roll i all utbildning så skulle vi skapa förutsättningar för att också hitta vägen fram i dessa stora tunga frågor.


Samtidigt som världens ledare drar de stora penseldragen i Paris är det inte där som förändringen kommer ske. Det är istället i varje nation, i varje stad, i varje by, i varje hus. Hos dig och hos mig över hela vår jord.

/Henrik Bodin, Nobelgymnasiet