Erasmus - Jena dag 1

Idag är vår (Susannes och Elisabets första dag på jobskuggning i Jena och vi har gjort olika saker som vi berättar om i detta blogginlägg. Först Susanne och sedan Elisabet.

Susanne

Jag blev upphämtad redan kl. 7 av Dr. Matthias Müller för att åka till ”Staatliche Integrierte Gesamtschule Erfurt” där han och jag skulle tillbringa dagen. Skolsystemet i Tyskland skiljer sig en hel del från vårt svenska skolsystem. I åk 1 – 4 går man i ”Grundschule” och därefter finns det tre olika vägar att ”välja”. Man kan endera gå vidare till ”Gymnasium” (åk 5 – 12), ”Mittelschule” (även kallad ”Realschule”) eller ”Hauptschule”. Gymnasium är den skolform som förbereder eleverna för vidare studier på universitet. För att kunna välja Gymnasium bör man få en ”Gymnasialempfehlung” (dvs en gymnasierekommendation) från sin grundskola. Om man inte får det väljer man oftast någon av de andra skolformerna och då går man endera vidare till Hauptschule som spänner över 5 – 9 eller till Mittelschule åk 5 – 10. Alla skolformer avslutas med ett antal prov som visar om eleven har blivit godkänd eller inte. Om eleven inte har blivit godkänd bör eleven gå om och göra om proven igen ett år senare.

Den skolan som vi besökte arbetar utifrån en integrerad modell, ”integrierte Gesamtschule” som blir allt vanligare i Tyskland. Här går eleverna tillsammans från åk 5 – 9. Först efter åk 9 sker uppdelningen. Några slutar (de som skulle ha gått Hauptschule) några går vidare ett år och några går vidare ytterligare år mot studentexamen som heter ”Abitur”. I åk 11 återstår endast de elever som har valt Gymnasium. Dessa elever anses behöva arbeta ikapp, jämfört med elever som började på gymnasium i åk 5, vilket i sig är intressant. Det betyder att alla ”Gesamtschulen” har lagt till ett extra år. Gymnasieeleverna i Gesamtschule går alltså 13 år istället för 12.

Vi besökte en mycket energisk lärare som heter Gabriele Reuter och deltog under en dubbeltimme (90 minuter) matte med åk 11. Anledningen till att vi valde att följa just hennes lektion är att hon ligger i framkant vad gäller digitala lärverktyg. I Tyskland är man mycket generellt restriktiv vad gäller digitalisering. Man använder inte ens miniräknare, först i åk 7 införs dessa. Det var en mycket intressant lektion. Det första som slog oss var att lektionen började på exakt utsatt tid. Gabriele ägnade 20 sekunder (max) åt att presentera oss, hälsa eleverna välkomna och att starta lektionen. Alla elever hade med egen dator eller iPad och började genast arbeta med repetitionsuppgifter som Gabriele hade lagt in efter förra lektionstillfället. Eleverna samarbetade och arbetade intensivt under ca 10 minuter. Sedan knöt Gabriele ihop övningarna genom att be eleverna berätta vad de hade lärt sig.

Gabrieles lektion bestod av 4 faser varav fas 1 var en repetition. Fas 2 handlade om sannolikhet och träning i att anv. kalkylator, även detta viss repetition. I Fas 3 behandlades lektionens egentliga innehåll och i fas 4 presenterades kort det som skulle tas upp under nästa lektion. Det var mycket intressant att observera lektionen, både utifrån innehållet, lärarens undervisningsstil och elevernas lärande. Det fanns mycket att diskutera efteråt. Bl. a märkte vi att elevernas engagemang var mycket stort under fas 1 och 2 då de själva var mycket aktiva och integrerade. Även under fas 3 integrerades eleverna, men i lägre gard och under fas 4 hade flera nära nog stängt av då läraren hade gått över till att ”föreläsa”. Gabriele kände av detta och ägnade de sistas minuterna av lektionen att integrera eleverna mer aktivt när hon knöt ihop lektionen och arbetade med metakognition. Det som också var tydligt var att det under fas 3 och 4 var svårt att hitta rätt nivå. Flera elever hade svårt att hänga med, medan andra hängde med bra och var aktiva när tillfälle gavs, men verkade sitta av en del tid. När vi pratade med Gabriele om detta sa hon att hon inte differentierade uppgifterna till eleverna, men gav en hel del extra uppgifter till ”högpresterande” elever i deras hemuppgifter. Klassen har 5 mattelektioner i veckan (5 x 45 min) och dessutom en hel del hemarbete. Hemarbetet läggs ut på samma plattform tillsammans med lösning och hennes kommentarer (guidningar till lösningar) som hela denna lektion. På så sätt får även elever som inte var närvarande tillgång till lektionen och alla uppgifter. Hon berättade att hon ofta fick samtal från elever under eftermiddags- och kvällstid då de behövde hjälp att lösa uppgifterna, trots allt hon har lagt ut på den gemensamma plattformen. Vidare berättade hon att elever även hörde av sig och bad om fler och svårare uppgifter. Gabriele utstrålade energi och glädje och verkade tycka om både sitt ämne, att undervisa och sina elever. Hon har varit lärare sedan 1980 och sa sig älska sitt arbete. En av eleverna som hade ”stängt av” mot slutet av lektionen uppmanades av Gabriele att gå fram till tavlan och lösa en uppgift. Mycket motvilligt gjorde hon detta. Hon guidades av Gabriele och klassen och lyckades lösa uppgiften. När jag frågade henne efteråt hur hon kände sa hon: ”Det är alltid lite jobbigt, men det är en bra metod jag lär mig mer och märker att jag kan mer än jag tror. Risken finns att jag inte skulle engagera mig lika mycket om Gabriele aldrig gjorde så”. 

Vad kan vi at ta med oss från denna lektion?

1.       Ta vara på tiden, starta lektionen i tid.

2.       Var noga med att knyta ihop varje del av lektionen genom att låta eleverna sätta ord på vad de har lärt sig.

3.       Att tänka på hur man som lärare fördelar ordet så att så många elever som möjligt involveras och blir aktiva under lektionen.

4.       Varierad undervisning med elevaktiva inslag hjälper eleverna att hålla fokus.

5.       Lärarens engagemang har stor betydelse, likaså om läraren våga ha - och utstråla höga (och realistiska) förväntningar på att eleverna kan, det hjälper ibland eleverna att upptäcka att de kan mer än de själva tror.

Elisabet

Jag (Elisabet) var i dag hos en av Matthias Müllers kollegor i en av grannstäderna i Halle, mer bestämt på Franckesche Stiftungen en del av universitetet i Halle där lärarutbildning sker.

Där träffade jag Professor Torsten Fritzlar och Dr. Denise Aussmus.

I Halle har de sedan många år integrerat matematikklubbar för elever i åk 3-4 med lärarutbildningen. Lärarna kan välja en 5 hp kurs som består av två paket, den ena halvan handlar om elever med inlärningssvårigheter och den andra halvan om elever med särskild begåvning i matematik.

Den halvan som består om särskild begåvning i matematik är strukturerad så här:

Kursen inleds med att studenterna deltar i seminarium under två dagar, under dessa dagar får de ta del av olika begåvningsmodeller, Renzulli och Gangé användes för generell begåvning och inom matematik använde de Fuchs & Käpnick samt utvidgningen av den som Daniela hade gjort för att anpassa den till yngre barn.

Det var viktigt att lärarstudenterna skulle ges tillfälle att reflektera över och diskutera kring teorier och modeller i förhållande till de uppfattningar de hade innan kursens start. Flera workshops och diskussionsmoment fanns inlagda.

Efter den teoretiska starten arbetar lärarstudenterna i par, de planerar för en matteklubb tillsammans men de har varsin parallellgrupp med elever. Efter genomförandet har de i uppgift att reflektera över genomförandet i sin egen grupp samt krig att jämföra med hur det gått för den andra lärarstudenten. Alla lärarstudenter som deltar i kursen är med som observatörer och deltar i reflektioner kring respektive träff med eleverna. De som är ansvariga skriver en rapport om ”sin” lektion.

Matteklubbarna sker på universitetet och eleverna deltar gratis. Annonseringen går ut till invånarna i Halle och det är många steg mellan annonsering till anmälan av deltagande vilket Torsten tror kan vara en orsak till att en del elever som verkligen skulle uppskatta klubbarna inte nås av informationen. Klubbarna är gratis, men vårdnadshavarna måste hjälpa dem från skolan till universitetet vilket är svårt för många eftersom de är placerade på dagtid då de flesta arbetar.

Studenterna som deltar i kursen uppskattar kursen väldigt. Jag tycker det känns vettigt och intressant att kursen kommer i ett paket tillsammans med en del som handlar om undervisning av elever med inlärningssvårigheter. Det passar bra in i det synsätt vi haft i skolutvecklingsprojektet gällande att vidga undervisningskompetensen för att inkludera fler elever i undervisning. Tanken var att jag skulle fått vara med på en matteklubb, men alla elever i Halle är lediga i 10 dagar mellan Kristi Himmelsfärd och Pingst – så det var ingen klubb.

Skolsystemet i Tyskland är annorlunda jämfört med det vi har i Sverige. I Tyskland delas barnen upp efter årkurs 4. Det tyska gymnasiet börjar i åk 5. Ett exempel på hur urvalsmetoden kan gå till ges av Georg Cantor Gymnasiet som är en gymnasieskola för matematik och naturvetenskapligt intresserade elever i Halle. För att komma in på denna skolan gör eleverna ett matematiktest, ett test i naturvetenskap och ett intelligenstest. 200 elever söker varje år till de 60 platserna, men som Torsten Fritzlar berättade många av de 200 söker även till andra skolor.

Vidare berättade Torsten att ofta är utbildningen på de vanliga gymnasierna bättre än på dessa med en specialinriktning just därför att lärarna där tvingas att vara riktigt bra för att eleverna ska välja den skolan och/eller vara kvar på den. Specialskolorna lever lite på sina namn.

Besöket i Halle bekräftade att projektet ”Med rätt att utmanas” har hållit en hög vetenskaplig nivå och de metoder och uppgifter vi arbetat med stämmer väl överens med hur de arbetar kring och med matematisk begåvning vid universitetet i Halle.