Mötet - den viktigaste förutsättningen för mitt ledarskap

Jag avslutade mitt förra inlägg med att konstatera att den viktigaste aspekten för mig i mitt ledarskap är att skapa möten. Då tänker jag inte på möten där man fattar beslut eller planerar undervisning utan möten mellan människor. Möten mellan vuxna och barn eller möten kollegor emellan. Det kanske låter självklart, vi träffas ju hela tiden i vårt arbete och vi är med barnen hela dagarna, det är ju ingen större sak att mötas. När jag pratar om möten så handlar det framförallt om det mellanmänskliga mötet, det där tillfället när vi ger tid åt att lyssna in och möta den andre där hen befinner sig. Ett möte som sker med likvärdighet och en jämlikhet individerna emellan. "Du och jag Alfred" uttrycker Emil i Astrid Lindgrens berättelse som ett kvitto på upplevelsen av ömsesidig respekt och en relation där barn och vuxen finns på samma villkor. För att ett sådant möte ska uppstå så måste vi som vuxna vara beredda att släppa vår "vuxenvärld" med normer, förväntningar och idéer om hur saker borde vara. Vi måste möta barnet i det sammanhang där hen befinner sig. Vara lyhörda och lyssna in det barnet vill ge uttryck för och visa en stor portion nyfikenhet. I mötet måste vi försöka förstå barnets perspektiv och tankar om en situation eller händelse frigjort från vår egen föreställning och tanke. Det här blir extra viktigt i samspelet med de yngsta barnen som ännu inte utvecklat det talade språket. Att vara lyhörd för de olika sätt som barnet uttrycker sig på med ljud, gester och kroppsspråk är avgörande för barnets möjligheter att bli lyssnad på, få påverka och bli delaktig.

Precis som vi måste släppa vår "vuxenvärld" lika viktigt är det att pendla tillbaka till den positionen efter mötet med barnet. Här får vi sedan, själva eller tillsammans med andra, reflektera över det fick vi till oss i mötet med barnet. Utifrån det kan vi sedan ge barnet stöd och utmaningar formade utifrån deras behov. Det gör också att barnet får möjlighet att bidra genom att vi ser och förstår deras behov. I grund och botten handlar det om att skapa relationer och att ha ett relationellt perspektiv, där utgångspunkten för relationen är mötet. När man ser och lyssnar in barnets behov och visar att man är en vuxen som bryr sig skapar det de bästa förutsättningarna för att utveckla en tillitsfull relation. 

På samma sätt bör vi utforma mötet med kollegor. Även om vi befinner oss i vuxenvärlden tillsammans så har vi alla olika perspektiv, erfarenheter och uppfattning av en situation. Genom att vara inlyssnande och försöka förstå den andres perspektiv så kan vi mötas och hitta en gemensam väg framåt. Genom lyhördhet skapar vi ett förtroende som också möjliggör att kunna leda våra kollegor i vårt arbete tillsammans. Att leda handlar inte om att tala om precis hur vi ska göra och få de andra att göra som man tänkt. Ledarskapet handlar om att peka ut en riktning och vara den som tar ansvaret så att vi håller oss på rätt kurs och har fokus på vårt uppdrag. I arbetet med att utforma innehållet i undervisningen är vi alla lika viktiga och har erfarenheter och kunskaper att bidra med. Alla ska känna sig delaktiga och lyssnade på.

När det gäller mötet med barnen är det oerhört viktigt att vara medveten om att det är vi vuxna som bär ansvaret för hur mötet blir. Det är vi som måste ta klivet in i barnens värld och göra oss mottagliga för det som barnen vill förmedla. 

Möten kan ske närsomhelst under dagen, i en påklädningssituation, vid matbordet, i undersökandet av något som barnet upptäckt. Här gäller det att fånga ögonblicket och att ha en stor flexibilitet att kunna ta sig tid, även om det inte behöver vara lång tid. Vi har ibland en tidspress och tror att det ska gå ännu fortare om vi bara manar på barnen att snabba sig. Inte sällan leder det dock till att barnen blir frustrerade och stressade och inte alls har förutsättningar att göra det snabbt. Att då stanna upp och lägga fokus på att se och möta barnet som kan behöva lite stöd och hjälp kan vara mer effektivt och i längden spara tid för oss. Alla tillfällen under dagen där vi interagerar med barnen har potential att bli ett möte men det beror på vilken inställning vi vuxna har i situationen om vi ger barnet utrymme att ta plats eller inte.

I vår vardag hamnar vi ganska ofta i situationer som utmanar oss. Det kan vara barn som sätter sig på tvären och inte vill följa med eller vara med i den aktivitet vi tänkt göra. Eller som i exemplet ovan, en pressad situation där det är lite bråttom. Det kan också vara ett barn som behöver stöd och anpassningar där vi har svårt att nå fram och kanske inte riktigt förstått barnets behov än. I de här situationerna skulle jag vilja påstå att vårt fokus i mötet med barnen blir extra viktigt. Det är först när vi blir nyfikna och verkligen vill förstå barnet och vad hen ger uttryck för som vi kan nå fram och skapa de förutsättningar som behövs i form av stöd, anpassningar eller utmaningar. Istället för att tillrättavisa barnet som vägrar, försök sätta dig in i barnets upplevelse, vad hen vill och önskar i situationen.

Vi blir ledare när någon följer, genom mötet skapar vi förutsättningar för att barnen vill följa. När de upplever sig sedda, lyssnade på och tagna på allvar ökar chanserna att de vill lyssna på det som vi vuxna vill bidra med i vår undervisning. Det ger även bättre förutsättningar när vi behöver ställa krav, styra en aktivitet eller avbryta för till exempel en måltid. För mig innebär de här mötena oerhört mycket även för min upplevelse av arbetsglädje. Att se och få möjlighet att följa barnens utveckling men också kunna bidra till deras upplevelse av vardagen på förskolan genom mitt sätt att möta dem är oerhört berikande!

/Veronica Nytomt

Hultsbergs förskola