Lost in translation...

Upplever du att världen är lite gnissligare, lite mer stressad. Att kollegornas käkmuskler börjar få de definierade drag man annars hittar hos kroppsbyggare?

Du är inte ensam.

Vi bär alla idag en högst varierande oro över vår egen och våra näras hälsa. Det är naturligt i den situation som råder. Vi spritar, håller avstånd och håller ut. I min släkt har vi börjat prata om att fira jul tillsammans över nätet. Det känns som en bra tanke när det nu är som det är. Vi kan se varandra, prata, visa våra paradrätter och ljuga om att i år blev de sällsynt lyckade. Det är faktiskt inte alls en dum tanke eftersom jag sällan blir helt nöjd med mina gastronomiska alster. Skillnaden med tekniken i detta sammanhang är att det sker utan krav, det är inga spikade tider, ja förutom Kalle då. Vi har inget som egentligen måste klaras av. Vi sitter på olika håll och behöver möjligen bara tajma maten någorlunda. Det är stor skillnad om jag jämför med de möten vi har i yrkets vägnar just nu.

Jag träffar knappt de kollegor som jobbar två dörrar bort. Alla möten är flyttade till nätet och teams, zoom och jitsi har blivit våra nya konferensrum. Det är nästan som att ha möte på riktigt. Tyvärr missar vi de korta mötena, att byta några ord med en eller två personer vid behov. Att ställa den där frågan om det här avsnittet som vi tycker är lite knepigt. Vi är nog olika där, vissa har lätt för att formulera frågor snabbt och lätt i ett mail, men inte alla. Ett svar leder till följdfrågor och det som från början syntes enkelt kan ta sin lilla tid. Att nu förflytta allt detta online är en utmaning. Det är ett pussel när organisationer pressas på ett sätt som detta.

När vi blir pressade prioriterar vi. Innehållet som ska klaras av under det kommande mötet är ofta samlat under några dagar, det blir lite som att ventilera genom ett strå. När vi bara har ett vasstrå att andas i, så är det också andning det kommer användas till. När vi får en kort lucka att ställa frågor, att reda klarhet i olika saker och inte minst vädra oro. Då prioriterar vi det. Det låter nog då ofta som om vi bara ser och fokuserar på problem. Glöm inte på att vi faktiskt betraktar varandra genom ett nyckelhål, eller förlåt, vasstrå. Det ger ingen bra helhetsbild, men täpp inte till det. Det är finns risk att den du talar med drunknar då. Vi behöver bli bättre på att stötta varandra och kanske måste vi hitta helt nya sätt för detta. December är en tuff månad i skolan alla år och särskilt just detta år.

Kommunikation är svårt. När vi tar bort de naturliga kontaktytor vi annars har blir det ännu svårare. Vi kan behöva träna på det. Tränar vi så blir vi bättre. Framför allt behöver vi lyssna bättre, inte nödvändigtvis för att bemöta. Utan för att förstå. Det gäller förresten nog så ofta även när vi inte är mitt i en pandemi.

Slutligen.

Snart får de flesta av oss en välbehövlig vila och jag hoppas verkligen du också får det.

Glöm inte att tvätta händerna!

Låt mig önska dig en riktigt God Jul!