Ledarskap, struktur och disciplin

Jag återvänder till Thomas Nordahls föreläsning igen.  Föreläsningen handlar om hur vi som pedagoger skall vara ledare och auktoriteter i klassrummet. En tilltalande egenskap med föreläsningen är att Nordahl är konkret och ger oss ”recept” att följa för att bli klassrumsledare. I den näst sista delen av föreläsningen framhåller han följande förhållningssätt (översatt av mig)

Hur skapar läraren struktur och förutsägbarhet genom ledarskap i klassrumet?

  • Var en tydlig vuxen som tar ledningen
  • Gör lektionerna lättbegripliga genom att tillämpa strategier som är kända för eleverna
  • Var medeveten om hur du kommunicerar med gruppen. Tänk på ditt kroppsspråk, var du riktar blicken, hur du fångar elevernas uppmärksamhet och vilket språk du använder
  • Håll uppsyn och kontroll så att eleverna ägnar sig åt inlärningsaktiviteter

För mig låter detta bekant. I denna artikel i SVD beskrivs arbetet på Internationella engelska skolan i Uppsala. Skolan når enligt artikeln goda resultat och många föräldrar har ställt sina barn i kö för att få gå på skolan. Dessa framgångar tillskrivs bland annat tydliga ramar, regler och disciplin och höga förväntningar på eleverna.

I Karlstad ser vi samma resonemang och resultat på Engelska skolan.  Under de senaste fyra åren har jag fått erfarenhet av verksamheten där som förälder. Jag kan se att vetenskapen, i form av professor Nordahl, och min upplevelse stämmer överens. Den struktur som byggs upp av regler, ramar och planering har varit både uppskattad av och värdefull för min son.

Det verkar som om klassrumsledarskapet och ett strukturerat arbete med disciplin är ett verksamt och ganska enkelt recept för bättre måluppfyllelse?

I mitt arbete som gymnasielärare tar jag emot elever som kommer från engelska skolans struktur och andra ”underleverantörer” med olika syn på struktur och disciplin. Är det stor skillnad? Nej. Visst är det elever som man förstår kommer från engelska skolan på tilltal och attityd men de har inte monopol på fantastiska ungdomar.

Jag har nog alltid varit en ganska aktiv lärare i klassrummet. Redan under lärarutbildningen kände jag mig utmanad av kritik mot lärare som pratade mycket i klassrummet och synen på ”katederundervisning” som den värsta av synder. Nu när pendeln verkar svänga åt andra hållet blir jag ”motvalls kärring” igen.  Inte så att jag tycker att vi skall helt bort från läraren som den ledande i klassrummet men jag tycker att det bör problematiseras lite mer än det görs nu.

Det är främst två frågor som jag tycker vi bör ta i beaktande:

  • När och hur skall eleverna lära sig att axla ett självständigt eget ansvar?
  • För vem är det vi håller ordning och disciplin i klassrummet?

Någon gång kommer våra elever att lämna den trygga, strukturerade skolan och få en stor frihet att ta eget ansvar för. Jag tror inte att förmågan till ansvarstagande utvecklas av sig självt. På samma sätt som vi utvecklar andra förmågor så måste vi aktivt och medvetet lära eleverna att ta ansvar för uppträdande och flit.

En skola som marknadsför sig med disciplin och struktur blir det naturliga valet för föräldrar som värdesätter dessa dygder. I denna skola skapas en miljö av struktur och ordning, Ordningen blir norm och den elev som inte inordnar sig blir avvikande, något som de flesta unga ogillar att vara. När regelverket även är kopplat till varningar och påföljder som i exemplet ovan blir det naturligtvis än viktigare att följa reglerna, oavsett vad man innerst inne anser om dem. Här kan det bli problem.

Jag liknar det vid att eleven har ett staket runt om kring sig (regelverket). En elev som inte internaliserar regelverket eller förstår varför det finns kommer hela tiden att utmana det. Kanske inte så mycket så att eleven hoppar över staketet men i någon mån så lutar sig eleven mot staketet. När eleven sedan lämnar den strukturerade verksamheten och går vidare i utbildningssystemet blir det som om staketet plötsligt rycks undan. Eleven riskerar att falla omkull.

Ledarskap, disciplin och struktur måste därför alltid gå hand i hand med värdegrundsarbetet. Eleverna måste förstå att regelverket finns där av en anledning och stegvis tränas till att skapa strukturen på egen hand. När de kommer ut i arbetslivet eller till högre utbildning blir hanteringen av eget ansvar angörande för deras möjligheter att lyckas. För de elever som internaliserar regelverket och strukturen, som inser att de finns där för att de skall lyckas bättre så går det bra.

Detta för oss över till den andra frågan. För en lärare är naturligtvis ett tyst och disciplinerat klassrum med elever som sitter och lyssnar eller arbetar lugnt en trevlig arbetsmiljö.  Även om eleverna får del av samma fina arbetsmiljö är det inte säkert att den är den bästa grogrunden för ett effektivt lärande.

Det är en fin linje mellan auktoritet och autoritär, mellan disciplinerad och passiviserad. Detta måste vi ständigt vara medvetna om och arbeta med. Vi skall bidra till att skapa den klassrumsmiljö som är bäst för elevernas växt och lärande, inte den som är bekvämast för läraren eller ger utrymme för kostnadseffektivt stora klasser.