Struktur, ramar och estetiska lärprocesser

Att undervisa i estetiska uttrycksformer, det är väl bara att ”släppa loss”? Tvärtom menar jag, för mig innebär det ett noga planerat lärandeobjekt med tydliga ramar men som inom dessa uppmuntrar till fantasi och kreativitet. Mitt arbete måste vara väl förankrad i forskning och vetenskap. Ett syfte med den här bloggen är att ge de estetiska uttrycksformerna en högre dignitet genom att koppla samman teori med praktik. I Konsten att lära barn estetik: en utvecklingspedagogisk studie av barns kunnande inom musik, poesi och dans av Pramling Samuelsson m.fl. (2015) behandlas ett synsätt som inbegriper att barnets personliga uttryck bejakas men där läraren inte har någon pedagogisk roll. Detta innebär att barnen ska lämnas ”fritt” men, menar författarna förringar och diskvalificerar lärarnas kunskap. Tyvärr upplever jag att denna syn i viss mån finns än och det känns därför ännu viktigare att jag fortsätter med den här bloggen!

Utöver ett lärandeobjekt så är det när jag arbetar också av högsta vikt att alla barn känner sig trygga och sedda. När det gäller själva seendet skulle jag vilja göra en liknande parallell med lyssnandet som jag beskrivit i  Pannkaka Ost- Att lyssna på barnen  Tillvägagångssättet att använda en hörstyrka och verkligen lyssna på barnen borde väl gå att genomföra på samma sätt fast med seendet? Jag menar att stanna upp och se ingående vad det är barnen uttrycker. Detta har jag fått möjlighet att göra när jag har filmat mitt arbete. Att se hur olika barnen tar till sig exempelvis musiken ger mig möjlighet att försöka tolka deras uttryck men också syna mig själv ordentligt. Hur fångar jag upp alla barn? Vad kan jag förändra/utveckla i min undervisning? Att barnen uttrycker sig på olika sätt är något som är tydligt och något som jag tycker är viktigt att ta tillvara på, någon snurrar, någon sitter nära, nära mig och är helt absorberad av musiken, någon sjunger med stark stämma, någon klappar på knäna, någon tittar på sig själv i spegeln, någon gör minimala läpprörelser, någon gapskrattar, några sitter knäpptysta. Plötsligt händer något oväntat! Ett barn som väntat ganska länge med att ”börja prata” och som hållit sig lite i bakgrunden säger med hög röst mitt i ” Dodo flyger till månen”  : Den här sjunger jag hemma! 

Vad har då detta att göra med struktur, ramar och estetiska lärprocesser? Jo, att mitt i detta som kanske kan upplevas som ”kaos” har jag en tydlig vision av vad jag vill att barnen ska lära sig. Jag försöker också att se och tillvarata varje barns intentioner. I exemplet ovan med barnet som sjöng hemma ser jag dels en språklig utveckling men också hur barnets självkänsla fått sig ett lyft. Mitt lärandeobjekt i sångskapandet är numera väl förankrat, både i teori och praktik men jag skulle även vilja lyfta hur jag tänker kring dans och drama. I princip varje dag dansar jag med barnen. Detta gör jag utifrån flera aspekter. Ur ett hälsoperspektiv, som ett medel för att lära sig ett annat ämne (ex matematik) och som ett sätt att utforska dansen och dramat i sig. Repertoaren utvidgas ständigt och innehåller dels barnens egna önskemål, tips från vårdnadshavare men också mina egna val. Detta för att skapa en så stor bredd som möjligt och därmed ge barnen tillgång till flera olika dimensioner. Vi gör koreografier, räknar steg, dramatiserar, imiterar och samtidigt försöker jag att se både till individens och kollektivets utveckling.

Jag som förskollärare leder undervisningen i estetiska lärprocesser som inkluderar min kunskap utifrån min konstnärliga utbildning/erfarenhet. Inom mina estetiska ramar skapas en struktur för hur fantasi och kreativitet möjliggör för utveckling och lärande.