Dags att ta plats!

Jag vill uppriktigt säga att det inte är helt lätt att få sin röst hörd när det gäller pedagogiskt arbete med estetiska uttrycksformer. När utrymmet för de estetiska ämnena i skolan krymper, och jag ibland möter attityden att dessa inte är ”lika viktiga” som andra ämnen känner jag mig frustrerad. Då förskolan inte är ämnesuppdelad på samma sätt som grundskolan ges fler möjligheter till att arbeta integrerat med de estetiska uttrycksformerna, även om en ofta måste hävda vikten och förståelsen av detta arbete.

I en tid av digitalisering får vi inte glömma de estetiska ämnena, det är helt enkelt dags att ta plats! Jag vill klargöra att jag på intet sätt är emot digitalisering, tvärtom ser jag det som en naturlig del av min undervisning och min vardag, men jag önskar att även de estetiska uttrycksformerna skulle vara det. Jag menar att den digitala utvecklingen och estetiskt arbete hänger ihop. För att tydliggöra detta vill jag koppla till vad Vygotskij (1995) beskriver i Fantasi och kreativitet i barndomen där han menar att fantasi är en förutsättning för hur vi skapar nya möjligheter till förändringar och att fantasi och kreativitet går jämsides. Även Bamford (2006) lyfter i The Wow Factor – Global research compendium on the impact of the arts in education att den värld vi lever i idag kräver innovation och uppfinningsförmåga. Detta kräver i sin tur en öppenhet och ett flöde av idéer som har sin upprinnelse ur kreativitet. Och se, där kommer de estetiska uttrycksformerna in…

Att utforska och utvecklas genom alla sinnen öppnar upp för ett multimodalt lärande. Att ge tid och möjlighet för varje barn att själv och tillsammans med andra få undersöka olika sätt att uttrycka sig innebär för mig kunskap, fantasi och kreativitet. Detta stämmer också in i vad som beskrivs i Läroplan för förskolan, Lpfö 18 där det står att ”förskolan ska ge varje barn förutsättningar att utveckla ”fantasi och föreställningsförmåga” samt ”nyfikenhet, kreativitet och lust att leka och lära” (Skolverket, 2019, s. 13). Jag vill också lyfta vikten av att ge tid, att mötas och att skapa ett ”tillsammans” som är viktiga delar av mitt arbete med estetiska lärprocesser. Oavsett om jag förbereder discolampan, övar på ”Jerusalema dance” eller ”vimsar runt” med gitarren på magen blir barnen som ”min lilla flock” eller som ett ”lämmeltåg” som förväntansfullt inväntar vad som komma skall. När jag sätter mig ner på golvet med min gitarr sitter för det mesta barnen redan på plats och jag kan ibland känna att jag borde be om ursäkt för att jag ”dröjde”…Men så fort jag slår an de första ackorden så uppstår det magiska, ett vi som bygger på mycket glädje!

Titeln till det här inlägget är ”Dags att ta plats” och jag beskrev hur jag upplever frustration över hur jag får kämpa för de estetiska uttrycksformernas värde. Dock, ju mer jag arbetar med estetiska lärprocesser desto mer säker blir jag på vilka resultat det ger. Jag ser det rent konkret när det gäller exempelvis språkutveckling, men det kan också vara saker som att en vårdnadshavare berättar att de lyssnat på sångerna vi skapat hemma och hur deras barn reagerat, eller hur en 1-åring tar mig i handen och pekar på gitarren, eller hur en 2-åring mitt i blöjbyte spänner ögonen i mig och utbrister ”Pannkaka Ost”!