Undersökande kommunikation och utforskande uttryck

”Människans behov av kontakt finns där från början. Hennes förmåga att skapa likaså. Redan som foster formar vi språket, lyssnar till ljud och musik. När spela teater – hur tidigt kan vi börja – är således en retorisk fråga. 

Nu finns kunskap.” (Osten, 2009, s. 176).

Detta skriver Suzanne Osten (2009), dramatiker och regissör i Babydrama – En konstnärlig forskningsrapport. Teateruppsättningen Babydrama spelades 2006 på Unga Klara i Stockholm och målgruppen var barn i åldern 6 - 12 månader och deras vårdnadshavare. Syftet med föreställningen var att visa hur och varför det går att spela teater för spädbarn. I forskningsrapporten beskrivs hur spädbarnen imiterar skådespelarna och Osten (2006) menar att vår kommunikation bygger på imitation (Se inlägg Dramatik!). Hon kopplar även detta till hur spädbarnsforskning visar att det här är grundbulten i vår emotionella utveckling. Vi läser av, iakttar och föreställer oss vad som sker i mötet med andra människor. Jag vill koppla resonemanget till vad Stern (1991) lyfter i Spädbarnets interpersonella värld – ur psykoanalytiskt och utvecklingspsykologiska perspektiv. Här tas begreppet ”intoning” upp vilket innebär att ”känna in” och att det är genom detta som känslor överförs. I imitation däremot, är det yttre beteenden som delas. Intoning och imitation sker dock samtidigt. Suzanne Osten menar många, banade väg för arbete med drama för barn, både genom sättet att arbeta på, men kanske framförallt genom att lyfta och visa på betydelsen av det. En av dessa är Lise Hovik (2014), regissör, forskare och professor, som i De Røde Skoene – et kunstnerisk og teoretisk forskningsprosjekt om teater för de aller minste belyser vikten av att arbeta interaktivt i drama för barn. Detta betyder att barnen är delaktiga i agerandet och där improvisationer är en viktig del. 

Det jag beskriver ovan innebär för mig att med de allra yngsta barnen handlar kommunikation mycket om att känna in och imitera. Genom att använda sig av estetiska uttrycksformer som exempelvis drama, dans och musik ges möjlighet till ett samspel som bygger på ansiktsuttryck, kroppsspråk och mimik. Detta inkluderar även att publiken (barnen) är högst delaktiga, ett interaktivt sätt att arbeta på som kräver lyhördhet. Jag vill i det här inlägget försöka visa hur jag kopplar samman min konstnärliga utbildning med min förskollärarutbildning (se inlägg Inledning). Men nu har det blivit dags att återvända till förskolan för några praktiska exempel.

I inlägget Jag sjunger mina ord, tralalalalalaa beskriver jag ett barn som inte pratade men som sjöng desto mer. Hen älskade också att dansa och vid ett tillfälle när vi som vanligt ”röjde loss” till vår favorit ”Pappa Kapsyl” satte jag på den lugna, suggestiva låten  ”Dansar på Iguanodon”. Då hände något, plötsligt utvecklades en dans mellan mig och barnet (som var 2 år) och som kunde liknas vid en slags ordlös kommunikation. Den byggde på att vi turades om att följa varandra och imitera i takt till musiken. Det här upprepades många gånger på barnets initiativ. Det häftiga var att se hur barnet totalt hängav sig till detta till hundra procent!   

Nästa exempel handlar om en 1-åring som går på en annan avdelning än den jag arbetar på. Jag äter frukost där en gång i veckan och det här barnet hade jag ännu inte lärt känna. Jag slog mig ner bredvid barnet och började göra lite handrörelser/”danser” med mina händer och genast blev det här barnet mycket intresserad! Hen log och imiterade mina rörelser och så fortsatte det, vi skapade vår egna kommunikation genom en slags "handdans".

Ett annat barn jag vill beskriva är en 2,5 åring som är fullständigt uppslukad av dinosaurier. Hen kan alla de olika namnen på dinosaurier men det jag tycker är mest fascinerande är att barnet prickat helt rätt på dinosauriernas rörelser och uttryck. Hen har fullständig kroppskontroll och förmedlar sig genom ”dinosaurieuttryck” (och då helst som Tyrannusauries Rex). 

Slutligen vill jag lyfta ett barn som jag tidigare beskrivit och som inte riktigt kommit igång med talspråket men däremot kan ord i sånger. Det här barnet är oerhört intresserad av musik och dans, sjunger med en stark röst och spelar gärna gitarr (för det mesta luftgitarr) och trummor. Det kan vara till musik men även fritt improviserande. Jag hänger gärna på och där och då kan en verkligen säga att vi kommunicerar i och genom musiken. Häromdagen (en fredag) när jag skulle gå hem sa jag till barnet ”hej då, vi ses nästa vecka” fick jag till svar: ”Gitarren”! Jag svarade: ”Självklart, nästa vecka tar jag fram gitarren igen!”