Maria, sätt upp discolampan!

Det har varit en mycket annorlunda höst där vi alla påverkats av den pandemi som råder. För oss lärare och pedagoger har det inneburit en hel del nya arbetsuppgifter som legat en bit utanför vårt läraryrke. Stor flexibilitet har krävts och jag känner stolthet över alla lärare och pedagoger som skapat möjlighet för barn att fortgå med sin utbildning. För egen del upplever jag att vi denna höst inte haft möjlighet att genomföra projekt som vi gjort tidigare då det som sagt var har uppstått så många andra arbetsuppgifter. Men lite har det allt blivit…

För samtidigt som arbetsdagarna har sett lite annorlunda ut så finns ju mina tankar om estetiska lärprocesser ständigt i mitt bakhuvud! Jag skulle i det här inlägget vilja repetera ”det intrinsikala värdet” igen. Att använda estetiska uttrycksformer instrumentellt innebär att det estetiska lärandet blir en metod för att lära sig om ett annat ämne. Men hur var det nu igen med det intrinsikala? Liten förklaring: ” Det värde något har enbart i kraft av sina inre egenskaper, sin egen natur och alltså oberoende av sina konsekvenser och andra yttre omständigheter” (Nationalencykolpedin, 2020). Bamford (2006) beskriver i The Wow Factor – Global research compendium on the impact of the arts in education det intrinsikala värdet som upplevelser som skapar mening. Att arbeta med estetiska lärprocesser innebär för mig bl.a.  ett utforskande av just det intrinsikala värdet. Det i sin tur betyder att barnens känslor, uttryck, upplevelser, erfarenheter, individuell och kollektiv utveckling undersöks och tas tillvara på. På så sätt möjliggörs ett meningsskapande. I Läroplan för förskolan, Lpfö 18 (Skolverket, 2018) står att varje barn ska få uppleva sitt eget värde samt vara med och påverka sin utbildning på förskolan. 

Om jag nu kopplar samman barns inflytande med det intrinsikala värdet inom estetiska uttrycksformer så får jag rubriken till detta blogginlägg…

Ganska ofta när ett visst barn anländer till förskolan brukar följande dialog utspela sig:

 (Jag): ”Hej, vad roligt att du kommer! Vad skulle du vilja göra idag?”

(Barnet): ” DANSA!”

Detta samtal sker i princip varje dag, men så plötsligt hade det utvecklats för efter barnet svarade DANSA sa hen ” Maria, sätt upp discolampan!”. Och det gjorde jag såklart! Och fortsätter att göra! På en vinglig hög barnstol klättrar jag upp och snurrar fast discolampan i diverse egengjorda ”hängare” i taket (iakttagen och påhejad av ett gäng entusiastiska 1–3 åringar), jag drar ned rullgardinerna, släcker taklampan, kopplar ihop högtalare med Ipad (alltid efter en tids muttrande över att få till Bluetooth) och så river vi av! Utomhus är det mörkt, världen runtom oss är ganska mörk men vi dansar till allt mellan himmel och jord! Det spelar ingen roll om klockan är 6.30 på morgonen för säger ett barn ”Maria, sätt upp discolampan!” då gör jag det. Vi dansar oss varma och glada, vi delar en gemenskap och har roligt tillsammans. Så för att återknyta till vad jag började med så har denna höst för mig inneburit att jag försökt fokusera på att låta barnen vara med om meningsfulla situationer utifrån deras intressen (och såklart med estetiska lärprocesser ständigt närvarande…).