Återkoppling och reflektion - slutkläm

Jag tar raskt vid där jag avslutade förra blogginlägget som handlade om återkoppling och reflektion. Föregående års arbete inkluderade bl.a. ett interkulturellt förhållningssätt och jag vill lyfta att detta även fanns med som en naturlig del i det här årets projekt. De estiska uttrycksformerna är ett sätt att kommunicera genom på olika vis, och som ett barn uttryckte ”vi pratar olika men är ändå lika”. Någon förmedlar sig genom dans, en annan genom en sång, och det här året hade vi förutom ett spansktalande barn även ett barn med grekiska som modersmål. I slutet av året började denna 1 1/2 -åring att prata och blandade då svenska och grekiska ord. Vi försökte förstå så gott vi kunde, vi frågade vårdnadshavarna om de olika grekiska orden men ett ord som blev mycket viktigt och som sitter djupt inpräntat i mig är ”petaloúda” som betyder fjäril. Fantastiskt att se det här barnet utropa detta när ”Dodo” blev en fjäril!

I Konsten att lära barn estetik: en utvecklingspedagogisk studie av barns kunnande inom musik, poesi och dans av Pramling Samuelsson m.fl. (2015) beskrivs tre olika perspektiv på estetik och lärande, ett perspektiv där det estetiska ses som ett medel, ett perspektiv där barnen lämnas ”fritt” för egna personliga uttryck (där pedagogen inte blandar sig i), och så det tredje perspektivet som bokens författare trycker på och som handlar om ett lärande både om och inom estetik. Där värdesätts inte minst lärarens kunskaper. Hur tolkar jag då detta? Jag håller helt med om vikten av kompetens och kunskap när det gäller att undervisa inom estetiska uttrycksformer och det är just därför jag lyfter detta i min blogg.  I boken beskrivs hur det estetiska kan användas som ett medel för att lära om ett annat ämne, jag har gett exempel på hur bl.a. matematik, språk, naturvetenskap mm kan utvecklas med hjälp av musik. Författarna ger även exempel på att estetiska ämnen också kan användas som ett medel för att utvecklas personligt och socialt. Även som ett medel för att skapa en ”varm atmosfär” lyfts. Detta tycker jag är intressant då jag håller med om att estetiska uttryck kan användas som en ”krydda” för att det ska vara roligt eller för att barnen ska ges möjlighet till samspel i exempelvis dans. Dock tror jag att det är en hårfin gräns mellan medel (instrumentellt) och mål (intrinsikalt) när det gäller personlig och social utveckling. Det som är viktigt och som jag är helt överens med författarna om är att jag som pedagog vet VARFÖR jag använder estetiska uttrycksformer. Det handlar alltså återigen om ett kunnande som jag hoppas denna blogg möjligen kan bidra till i och med att jag kopplar mitt praktiska arbete till teori och forskning. Jag vill också framhäva min totala övertygelse om de yngsta barnens kompetens och hur jag genom att arbeta med estetiska lärprocesser ser detta!

På mitt arbete brukar jag förvara min gitarr ovanpå några höga skåp. Egentligen borde väl barnen få ha tillgång till att utforska den men i detta fall har jag beslutat mig för att ha den ”skyddad” så att jag ständigt har den redo för musiken (ibland kan det bli lite för intensivt utforskande med barnen). Nåväl, när jag sträcker mig efter gitarren är det som om en signal startas för inom en minut har barnen samlats i vårt samlingsrum och sitter (gärna på rad) och väntar. En del dansar/rör sig redan, en del ”pratar” med varandra eller hojtar förslag på sånger. Ett av barnen (1 ½ år) ska alltid sitta nära, mitt framför mig. Hen beskådar mig djupt när jag sjunger och mimar orden, fullständigt absorberad av det som sker. Under ”Namnbluesen” märks tydligt glädjen i att ens eget namn sjungs. Våra sångstunder är fyllda med stort engagemang och jag upplever det som något mycket värdefullt! Sångerna lever vidare under dagen, vid mellis, vid blöjbyte, vid påklädning och i lekar. Orden hörs lite här och var, ”10 i rad, Dodo har bajsat. Ja, 10 i rad, Dodo har bajsat!”… Här kommer den igen!

Länk till Dodos matematiksång