Återkoppling och reflektion

Sommaren kom och projektet med ”Lilla Bokbryggan” tog slut. Mina tankar och reflektioner lever dock vidare och mitt arbete med estetiska lärprocesser hittar nya vägar. Men vad hände egentligen detta år? Här kommer min sammanfattning!

Jag börjar med att återigen lyfta Läroplan för förskolan, Lpfö 18:s mål att ”förskolan ska ge varje barn förutsättningar att utveckla förmåga att skapa samt förmåga att uttrycka och kommunicera upplevelser, tankar och erfarenheter i olika uttrycksformer som bild, form, drama, rörelse, sång, musik och dans,” (Skolverket, 2018, s. 14). Detta är det läroplansmål som jag arbetar mest med. För att vidareutveckla och koppla till forskning återvänder jag till Bamford (2006) som i The Wow Factor – Global research compendium on the impact of the arts in education visar att i de länder där undervisning med estetiska uttrycksformer inkluderar både ett instrumentellt (metod) och ett intrinsikalt (värde i sig) arbetssätt ger bäst resultat. Bamford (2006) anknyter även till hjärnforskning när hon t. ex.  i sin föreläsning på Karlstads Universitet (161014) talade om hjärnans neuroplasticitet (ändringar/kopplingar/synapser i hjärnan) och hur det är bevisat att kreativitet är nödvändigt för hjärnans utveckling. Detta har jag tidigare beskrivit i inlägget ”De första sångerna föds…”, där jag även med anledning av sambandet mellan kreativitet och hjärnan lyfter Den kulturella hjärnan. Detta är en hemsida som sammankopplar hjärna med kultur och som belyser relationer mellan t ex. kultur-lärande och kultur-hälsa. Med detta sagt vill jag visa, och det här är något jag återkommer till i min blogg, att arbete med estiska uttrycksformer har ett starkt stöd i forskning, det genererar både lärarande och utveckling. 

För att beröra några exempel på detta i mitt arbete så har jag tidigare beskrivit hur förståelsen för matematik utvecklats, upptäckten av naturvetenskapliga fenomen, arbete med olika etiska dilemman och inte minst den språkliga utvecklingen. Det här året har det återigen funnits ett barn som liknar det jag beskrivit i mitt inlägg ”Jag sjunger mina ord, tralalalalala” , d.v.s inte haft ett talspråk men däremot sjungit. Och som hen har sjungit! Med hög, tydlig röst och framförallt med ett stort engagemang! Att prosodin (språkets ljudegenskaper) och den fonologiska medvetenheten (språkljud) är sammankopplade med musik behandlar Jederlund (2011) i Musik och språk: ett vidgat perspektiv på språkutveckling och lärande. Orden har ”bubblat” fram i sångerna samtidigt som barnets självkänsla stärkts i och med ett ”jag kan”! Det instrumentella, musik som ett medel till språkutveckling och det intrinsikala, ett meningsskapande i och med ett lyft av självkänslan möts. Vidare återkoppling och reflektion fortsätter i nästa blogginlägg. To be continued…