Vi knyter ihop - och sprider glädje!

Jag beskrev i mitt föregående inlägg att jag ser det som min del att fortsätta med det jag gör i denna kris, och jag har därför beslutat mig för att ”blogga” vidare om mitt arbete med estetiska lärprocesser. Här följer fortsättningen och avslutningen på projektet jag skrivit om.

I Den andra möjligheten – estetik och kultur i skolans lärande av Tham (2008) utgiven av Myndigheten för skolutveckling beskrivs ett samarbete mellan ett antal skolor i Göteborg. Projektet inkluderar även Angereds teater, Angereds kulturskola, Göteborgsregionens utvecklingscentrum (GRUC) och Myndigheten för skolutveckling i Göteborg. Arbetet som genomförts på berörda skolor där är ett sätt att ge lärare möjlighet till fortbildning om estetiska lärprocesser och barns läs- och skrivutveckling. I texten beskrivs hur lärare och elever arbetat med en föreställning, ”VROOM” som består av barnens egna texter och sånger. Musikhandledarna betonar att det är själva processen som är det viktigaste samtidigt som skapandet av sånger gett avtryck både i föreställningar samt som färdigt material. Vidare lyfts även hur sångprojektet stärkt barnens självkänsla.

Även för mig är processen det viktigaste men jag tror att även resultatet kan vara en del av processen. Arbetet med ”våra” sånger utmynnade i en ”show” där både barn, pedagoger och vårdnadshavare var inkluderade. Att barnen fick ”visa” sin föräldrar hur vi arbetat med sångerna anser jag skapar ytterligare en dimension, inte bara gällande barnens självkänsla, utan också i själva lärandet. Det instrumentella (metoden) möter det intrinsikala (värdet i sig). Vi har använt musiken, dramat och dansen för att lära om språk och interkulturellt förhållningssätt samtidigt som barnen har utvecklats som individer och kollektiv - ”något” har hänt/berört. 

Det var en ljus vårkväll när vi bjöd in barn och vårdnadshavare till vår lilla ”show”. Vi tog emot inne i vårt största rum på förskolan där vi hälsade alla välkomna. Det var stor uppslutning, många föräldrar och syskon gästade oss den kvällen. Vi pedagoger tänkte i vårt stilla sinne att ”hur skulle vi få plats” i vårt samlingsrum…? 

Nåväl, barn och vuxna tryckte ihop sig på golvet, min kollega satt uppflugen på trumman och jag drog igång ”Namnbluesen” på gitarren. Därefter följde berättelsen om ”Dim” genom sångerna ”Dim och Lummers skog”, ”Solo”, ”Hola Amigo”, ”Sonnys song” och ”Olika, lika”. Genom en mjuk övergång gick vi vidare till barnens egenproducerade sånger ”Ma-maa”, ”Jag äter ingen kyckling” och ”Chokladmjölk”. Barnen sjöng, dansade, berättade och deltog aktivt på olika sätt samtidigt som deras vårdnadshavare och syskon sjöng med, lyssnade och var en del av gemenskapen. För mig var det här en unik upplevelse som berörde mig då allt det jag tror på och jobbar för ”föll på plats”. Språket/kommunikationen (det instrumentella), det interkulturella förhållningssättet (olika men ändå lika), familjernas delaktighet och gemenskap och framförallt barnens glädje och växande självkänsla förenades i vårt lilla samlingsrum den kvällen! Där någonstans hittar jag de estetiska lärprocessernas intrinsikala värde och ser hur det estetiska värdet i sig utvecklar och berikar barnen som ”växande” människor.