Två världar

Egentligen hade jag tänkt publicera ett inlägg som beskriver avslutningen av projektet jag tidigare skrivit om, men jag sparar det till senare. Jag har liksom alla andra kastas in i en mycket orolig värld där fruktansvärda nyheter rapporteras dagligen. Mitt arbete har påverkats, vi gör vårt bästa för att det ska fungera på förskolan samtidigt som våra arbetsuppgifter i viss mån förändrats och där nya direktiv uppdateras. Vi ser hur hela världen lider och det är lätt att känna att det vi på förskolan gör inte spelar någon roll.

Samtidigt har jag under den senaste tiden insett att förskolan är en slags fristad, hos oss är allt som ”vanligt”. I vart fall så verkar inte våra 1-3 åringar bry sig så nämnvärt mycket utan kör på som vanligt. Det är väl någonstans där som jag tror att jag kan bidra och göra det jag kan för att stötta i den tid vi befinner oss i. Jag har funderat mycket på hur jag skulle kunna hjälpa och jag har stundvis upplevt en viss maktlöshet, men det enda jag kan förhålla mig till nu är att jag gör ”min del”. Detta innebär för mig att försöka upprätthålla mitt utforskande av estetiska lärprocesser tillsammans med barnen. I princip varje dag tar jag fram ”tarren” (gitarren) och vi sjunger alla sånger vi arbetar med i vårt nuvarande projekt (som jag förhoppningsvis beskriver längre fram). Barnen är lika entusiastiska och jag ser hur de utvecklas och utforskar på flera plan. När strängarna på gitarren under några dagar släppte en efter en och jag ”muttrande” satt och pysslade med detta, var barnen mycket engagerade över att ”tarren” var trasig! Det är kanske lätt att känna att det är meningslöst att fortsätta med de projekt vi gör men för min egen del tror jag att det är att just göra detta. Framförallt för barnen men också för vårdnadshavare som förhoppningsvis kan känna en trygghet när de lämnar sitt barn på förskolan för att sedan bidra med sin del, inom exempelvis sjukvården. 

Två världar - en orolig omvärld och en ganska vanlig värld på förskolan - jag ska göra mitt yttersta för att åtminstone den ena världen ska få fortsätta att vara så ”vanlig” som möjligt.