Interkulturellt förhållningssätt och estetiska lärprocesser

I Läroplan för förskolan, Lpfö 18 står att ”Förskolan är en social och kulturell mötesplats som ska främja barns förståelse för värdet av mångfald.” (Skolverket, 2018, s, 5-6). Kärnan i detta är för mig att tillsammans med barnen upptäcka tillgången av olika kulturer och hur dessa berikar. I vårt arbete på förskolan ville vi utforska olika möten som främjar gemenskap. 

Jag bodde några år i London där jag studerade vid en internationell skola. Det var studenter från Spanien, Nya Zeeland, Norge, Brasilien, Kina, Japan, USA, Argentina, Australien, Syd-Afrika mm. Dessutom var lärarna också från olika länder och undervisningen bedrevs på engelska (samt lite franska och spanska). Jag upplevde denna period som en oerhörd spännande och givande tid med olika möten. Det jag vill lyfta utifrån detta är, att eftersom det här är en blogg om estetiska lärprocesser, utvecklades det ett gemensamt språk och förhållningssätt och detta tror jag beror på att det var en utbildning med konstnärlig inriktning. Den inkluderade drama, dans och musik och i detta skapades en likvärdighet, trots individuella, kulturella och språkliga skillnader. För mig kan de estetiska uttrycksformerna ses som universella språk och därigenom kunde vi skapa förståelse för varandra, en kan säga att vi ”satt i samma båt”. Detta ser jag som att jag redan där och då (i slutet av 90-talet) fick tillgång till ett interkulturellt förhållningssätt. Jag lärde mig kanske inte så många olika språk men det viktigaste var att jag fick vetskapen om olika språk och kulturer och, som jag pekat på tidigare, såg det som något berikande.

Återigen vill jag också knyta an till Bamford (2006) som i The Wow Factor – Global research compendium on the impact of the arts in education visar på vikten av att använda sig av de estetiska uttrycksformerna i utbildning. Jag tycker att Bamfords (2006) forskning förmedlar hur sådan undervisning är världsomspännande och, vad som är viktigt att lyfta även är en fråga om demokrati.

Tillbaka till 1-3 åringarna på förskolan och arbetet med interkulturellt förhållningssätt utifrån boken Vem ser Dim? (Nilsson Thore, 2017). Detta projekt (som jag går in på mer i nästa blogginlägg) kom att inkludera musik men även gestaltning genom drama och dans.

Jag ville samtidigt inte släppa föregående års arbete med ”Barnens sånger”, då min intention var att vidareutveckla detta så att det i ännu högre grad skulle bli just barnens sånger. Detta blev ett parallellt projekt med boken om Dim. Barnens inflytande, en del av ett demokratiarbete, löper som en röd tråd genom allt. Men först var det dags för en ny namnsång! Jag hade tröttnat på ”Maria är här, och Malin är här..” och andra namnsånger, det behövdes något ”rivigare”. Varför inte en blues? Barnen sa ofta ”ja me” och detta tog jag fasta på, det blev helt enkelt en ”Namnblues” som nu är stommen i våra dagliga musikaktiviteter. Det här är ett sätt att bekräfta varje barn (och vuxen) genom, ja, en blues! QR-kod här nedan. Appen som behövs för att skanna (repetition) och sången. Utöver gitarren förstärker min kollega på trumma.

Namnblues