Känslor blir ord som blir en sång

Att beskriva estetiska lärprocesser är inte helt enkelt eftersom det finns olika sätt att förstå begreppet på. Många menar att en snarare talar om vad en estetisk lärprocess KAN vara, det är således ett öppet begrepp. Roos (2014) belyser i Drama och teater som estetiska lärprocesser (i antologin Konst och lärande: Essäer om estetiska lärprocesser) att skillnaden mellan en konstnärlig process och en estetisk lärprocess är att i den konstnärliga processen är slutprodukten (ex en konsert) målet, medan en estetisk lärprocess innehåller både en pedagogisk och en konstnärlig del. Enligt Roos (2014) innebär det att den estetiska lärprocessens syfte både är ett mål och ett medel. Detta kan då tolkas som det intrinsikala (värdet i sig) och det intrumentella (metoden).

Bamford (2006) som jag tidigare berört, har i sin forskning i The Wow Factor – Global research compendium on the impact of the arts in education visat på vikten av att sammanföra två lärandeformer, ”education in the arts” och ”education through the arts”. Jag upprepar alltså hur dessa två aspekter inkluderas i estetiska lärprocesser. Roos (2014) pekar också på hur arbete med estetiska lärprocesser kan främja fördjupad kunskap och möjliggöra flerdimensionellt lärande.

Med detta sagt ska jag försöka delge hur jag arbetat/arbetar med estetiska lärprocesser genom utvecklingen av barnens sånger. I förra inlägget visade jag exempel på hur barns språkutveckling växte fram genom musiken (metod). Men hur var det nu med det andra, det intrinsikala, värdet i sig? Kan det ha något att göra med känslor, uttryck, upplevelser, erfarenheter, individuell och kollektiv utveckling? 

När det gäller känslor fanns det ett barn som ofta gav uttryck för sina känslor och detta med stor inlevelse, både när hen var glad eller arg/ledsen. Det här barnet visade också oss pedagoger stor uppskattning genom ”små ömhetsbetygelser” (kramar och ibland en puss på handen). Barnet hade inte börjat prata utan kommunicerade ofta genom att ”knacka” oss lite på axeln och säga: Aouh (? el!). Jag skrev en sång om känslor:

”Nu känner jag såhär, och nu känner jag sådär.

Jag tycker om dig, jag tycker om dig! Aouh, puss och kram!

Jag tycker om dig, ja, jag tycker om dig! Aouh, puss och kram!”

Nästa sång handlar också om uttryck för känslor, i det här fallet för en farfar. Barnet ifråga sken upp som en sol när farfar kom på tal. Detta skedde både på förskolan och hemma (intygade vårdnadshavarna). ”Faffa, faffa”, sa barnet glädjestrålande när hen informerades om att farfar skulle hämta på förskolan. Barnet hade ännu ej så stort ordförråd men ”faffa” var ett viktigt ord! Här kommer sången (som blev mycket uppskattad av barnets farfar):

”Farfar, farfar! Idag ska jag till farfar!

Farfar, farfar! Å, vad jag längtar dit!”

”Åh nej, min fleece!” utropade ett annat barn ofta. Varje dag tappade hen bort sin älskade blå fleecetröja ett flertal gånger och vi letade tillsammans tills vi hittade den. Då utbröt stor glädje och fleecetröjan åkte på i rasande fart!

”Åh nej, var är min fleece?! Åh nej, var är min fleece?!

Jamen, där är den ju!

Jag hitta den, va bra! Jag blir så jätteglad!

Jag hitta den, ha, ha! Åhoj, vad jag blir glad!”

Här har jag försökt fånga upp de ord som kommit från barnen men jag har framförallt försökt att sätta barnens uttryck för känslor i fokus. Tillsammans har vi delat dessa upplevelser - barnen, vi pedagoger och vårdnadshavare (och farfar..). Genom att kollektivt lyfta barnens ord, känslor och uttryck sker enligt mig ett meningsskapande som kanske kan förstås i termer av det intrinsikala värdet.