Jag sjunger mina ord, tralalalalalaa

Att musik kan användas som en metod för att lära sig om fonologisk medvetenhet (språkljud) är något som bl.a Ulf Jederlund (2011) beskriver i Musik och språk: ett vidgat perspektiv på barns språkutveckling och lärande. Där lyfter författaren hur en god läsutveckling hos barn i förskolan stimuleras av en ökad fonologisk medvetenhet. Under arbetet med sångerna har vi lekt och experimenterat med orden. Vi har lyssnat, provat och sett skillnader i de olika språkljuden. Den fonologiska medvetenheten är en del av barnens utveckling beträffande språklig medvetenhet. 

Ett barn som inte börjat prata än sjöng däremot dagarna i ända. Det stora intresset var musik, sång och dans, där hen uttryckte sig med oerhörd inlevelse och precision. Orden i sångerna rann som vatten och såhär blev det barnets sång:

”Jag sjunger mina ord, tralalalalalaa. Bockarna Bruse och laget är här. 

Jag dansar och sjunger, tralalalalala, ja, jag dansar och sjunger, tralalalalalaa!”

Det blev alltså lättare att sjunga orden än att tala dessa. Under arbetet med sångerna ”lossnade” det talade språket och utvecklades därefter i en rasande fart. 

Ett annat barn som redan innan hen fyllt 2 år ”samlade” ord av alla sorter, de ”bubblade” fram. Jag försökte fånga upp så många som möjligt av dessa och använde mig även av hens favorituttryck ”ja osså me” och ”kan själv”. Resultatet blev:

”Ja osså me, ja osså me. Orden bubblar ur min mun. Helikopter, keso, gojibär, resa bort.

Nej, nej, jag kan själv!”

Det här barnet utvecklade sedan sitt sångkomponerande följande år genom helt egna sånger, men det återkommer jag till längre fram.

Med hjälp av ovanstående exempel och sånger har jag försökt påvisa hur musiken kan användas som metod (instrumentellt) i barnens språkutveckling. Det sista exemplet på det är en 3-årings meningar. Barnet var mycket intresserad av bokstäver och kunde känna igen både dessa och hela ord. Vid ett tillfälle satt hen och skrev/ritade samtidigt som hen pratade med mig. Jag tog meningarna rakt av och satte ackord till:

”Här står det Hej Tove å apan och mamma och nu så ritar jag pappa.

 A har apan å min mamma. V och T har pappa och jag!”

Det blev en sång, med barnets text och min musik, vi var på rätt väg kände jag! Det estetiska, musiken blir alltså ett verktyg i läs- och skrivutvecklingen men hur var det nu med musikens värde i sig (det intrinsikala)? Kanske kan en säga att musiken ”ger liv” till orden, det skapar en känsla och gör också att vi tillsammans kan dela orden? Mer om detta i nästa inlägg...