Arg lapp

Arg lapp att sätta upp i valfri folkvald församlings tvättstuga:

1780 dagar. Det är antalet dagar vi inom grundskolan har till vårt förfogande för att säkerställa att alla elever når gymnasiebehörighet. Det är under dessa dagar vi ska ta hänsyn till elevers olika behov och ge den stöd och stimulans så att de ska utvecklas så långt som möjligt. 1780 dagar. Men är det verkligen så för alla elever? Jag menar att det inte är så och anledningen till det stavas statsbidrag. Det finns statsbidrag för allt möjligt inom skolans värld och intentionen är att skapa incitament för att lösa ett specifikt problem. Problemet är att det inte löser något. Ta statsbidragen för lovskola och läxhjälp som exempel. De är säkerligen tänkta för att ge skolor förutsättningar att nå de elever som ännu inte når målen. Problemet jag har är att statsbidraget i sig är en paradox: vi ska laga luckor i ett system som enligt lag inte får ha några luckor. Om skollagen är livremmen, så är statsbidragen hängslena.

Jag upplever att statsbidragen för läxhjälp och lovskola i stället har ett starkt negativt signalvärde. Dessa statsbidrag signalerar att de 1780 dagar vi har till vårt förfogande inte gäller för de elever som vi misslyckas med. Den direkta konsekvensen, för de elever som är i svårigheter, är att de ska känna att de är i svårigheter även utanför ramen av de 1780 dagarna. Vi ska ge mer av något vi redan vet inte fungerar. Jag anser att det är ett tydligt exempel på hur man cementerar en struktur som bygger exkludering.

Det är inte en bra signal att skicka. För mig signalerar detta ett systemfel. Statsbidragen andas kontroll i stället för tillit. Det signalerar att det är ok att svika ca 15% av Sveriges unga som inte har gymnasiebehörighet. Det är drygt 163 500 söner och döttrar runt om i landet, som vi i skolan inte når fram till med nuvarande upplägg. Är dessa elever behjälpa av lovskola och läxhjälp i första hand? Är det lösningen?

Skollagen är en fruktansvärd kravställare på oss i skolan och det är något vi får förhålla oss till. Vi kan aldrig välja bort ett styrdokument. Vi måste i stället använda skrivningarna och intentionerna i lagen i vårt förbättringsarbete: varenda elev ska med. Inte åtta-nio av tio elever. Alla. Inte ibland utan hela tiden. Det är det som debatten borde handla om. Det är där vi rektorer kan bygga en mer effektiv arbetsorganisation. Här behöver vi rektorer visa att vi nått pedagogisk insikt. Den insikten kan aldrig landa i att vi ska tänka bort elever. Varenda elev som vi inte lyckas nå fram till ska kännas djupt in i organisationen. Vi har ett gemensamt ansvar för att nå varenda elev.

Hjälper det mig som rektor att få ett statsbidrag för att politiker på riksnivå ska kunna två sina händer och med allvarliga miner förklara att de satsar på skolan? Nej, för min del får de gärna behålla statsbidragen, för det är ingen satsning. Det är ett hån mot de unga vi inte når fram till att kalla det för en satsning. Flytta i stället ut pengarna närmare respektive huvudman och låt oss rektorer göra det jobb vi blivit anställda att göra. Ge oss rektorer bättre ekonomiska förutsättningar att bygga effektiva arbetsorganisationer. Kort sagt: lägg er inte i hur jag bedriver skola.

Sluta kontrollera och visa tillit i stället. Det finns mycket i skolkommissionen som våra folkvalda ännu inte tagit på allvar. Så i stället för att tvätta händerna, så är det dags att skita ner händerna med lite politiskt grovarbete och göra verkstad av de intentioner som finns framskrivna i skolkommissionen. Ni kommer inte vinna några enkla politiska poäng på det, men det skulle innebära ett stort steg mot en skola där vi når varenda unge och det är ju trots allt den lagstiftande församlingens överenskomna intention. Kort sagt: gör det jobb ni redan kommit överens om behöver göras.
/Magnus Sjödin, rektor