Relationellt ledarskap i klassrummet

Vilken typ av ledarskap krävs i ett klassrum för att eleverna ska få bästa möjliga förutsättningar att lära och utvecklas i ett inkluderande klassrum? Den frågan ställer sig Åsa Hirsh, docent i pedagogik vid Göteborgs universitet, i boken Relationellt ledarskap i klassrummet- så skapas magi. Bokens titel skvallrar om vilket ledarskap som Åsas undersökning landat i. Hon har intervjuat elever i åk 9 samt elever på gymnasiet och ställt frågor som bland annat rör lärares ledarskap och bemötande.

Framsidan på boken Relationellt ledarskap i klassrummet. En bild på en droppe som hänger från ett vasstrå.

I bokens inledning så sätter hon tonen för vilket perspektiv som lyfts i den hur boken. Ofta när vi diskuterar vad som ska göras inom svensk skola så stavas svaret resurser. Åsa är mer nyfiken på vad som i sådana fall skulle göras om det blir fler lärare i skolan. Ska vi fortsätta som tidigare eller behöver vi göra på något annat sätt? Vi som arbetar som rektorer vet att vi ska skapa en arbetsorganisation som når varenda elev varje gång. Vi vet även att våra resurser är ändliga. De resurser vi får oss tilldelade är per definition tillräckliga. Det finns inga hemliga pengapåsar att skaka fram vid behov. Förändringsarbete handlar alltså egentligen inte om resursen i sig, det handlar snarare om vad vi gör med de resurser som är oss givna.

Ett viktigt perspektiv som lyfts fram och lyfts fram rejält i Hirsh bok, är elevperspektivet. Utifrån dessa två inledande frågor har Hirsh intervjuat 102 elever:

  • Ni som har gått i skolan i många år och mött många lärare- vad är det som skiljer bra lärare från en som ni upplever som mindre bra?
  • Vad är viktigt för att undervisningen ska vara lärorik och utvecklande? Försök beskriva och ge exempel på hur läraren gör för att åstadkomma det.

Hirsh utgångspunkt är att ”elevernas perspektiv behöver uppmärksammas och att något är fundamentalt skevt när man bygger och reformerar hela skolsystem utan att bry sig om att konsultera dem som systemet är utformat att tjäna". Hirsh huvudsakliga budskap är "att elever inte bara är elever, de är människor också. Och människor har känslor”. Det här kan låta självklart och det är det ju också. Min upplevelse är att vi behöver fundera mer på varför en del lärare upplevs som bra och en del som mindre bra. Att ens fundera i dessa banor kan dock upplevas provocerande, särskilt av oss som arbetar inom skolan. Vi behöver dock prata mycket mer om ledarskapet i klassrummet och på fritidshemmet och hur vi skapar tillgängliga lärmiljöer inom alla delar av uppdraget. Här är skapandet av en tillitsfull relation nyckeln in till ett framgångsrikt ledarskap, skriver Hirsh. Det är i relationen som vi synliggör och bekräftar varandra. Det går inte att frikoppla detta från undervisningen. Enligt Hirsh kan de skickliga lärarnas klassrumsledarskap förstås som ett relationellt ledarskap.

Hur gör då de lärare, som eleverna i intervjuerna upplevs som en bra lärare? Snabbt sammanfattat så är det dessa åtta punkter som eleverna lyfter fram:

  • Läraren skapar trygga och förlåtande lärmiljöer
  • Läraren skapar relationer byggda på ömsesidig respekt
  • Läraren delar ansvaret för lärande med eleverna
  • Läraren anpassar undervisningen till klasser och individer
  • Läraren kommunicerar att lärande är möjligt för alla
  • Läraren visar passion för undervisning och lärande
  • Läraren utformar lektioner som skapar motivation
  • Läraren betonar kunskapens användarvärde framför formella krav

När jag tittar på dessa åtta punkter och sätter dessa i relation till hur SPSM synliggör förutsättningar för elevernas lärarande i bilden nedan, så känner jag igen mig i mycket. Utveckling förutsätter samspel. Dessa två processer är i centrum för allt lärarande och det tycker jag även framkommer tydligt i Hirsh bok.

Åsa Hirsh står för ett starkt inkluderande perspektiv även i det sätt hon driver diskussionen i sin bok. Hon pratar inte om antingen eller hon pratar i stället om både och. Det är uppfriskande i en debatt som blivit alldeles för polariserad. Hirsh menar att läraren måste anpassa undervisningen utifrån den grupp hen har i rummet. Det jag gillar särskilt med hennes resonemang är att hon lägger in en dimension av etiska, relationella och affektiva aspekter i undervisning. Hon skriver om vikten av att ha fingertoppskänsla och veta när det är läge att agera på ett visst sätt. Det förutsätter att det finns en relation mellan pedagog och elev. I vår elevhälsoplan beskriver vi detta genom att våra lärare ska ha en bärande och lärande relation med eleverna. Där den bärande delen är en förutsättning för lärandedelen.

Om du bara vill läsa en bok om lärande och utveckling inom skola det här läsåret så rekommenderar jag att du skriver upp den här boken på din önskelista nu inför jul. Det är uppfriskande att läsa en bok, som inte bara tar utgångspunkt från eleverna, utan även är nyanserad och skriven med ett stort mått av ödmjukhet. Vi behöver mer sådant inom den svenska skolan.
/Magnus Sjödin, rektor