Utvecklingssamtal

Utvecklingssamtalet utgör dynamon i vår systematik kring elevhälsoarbetet. För mig sätter den meningen tonen för hur vi ska skapa delaktighet på riktigt för våra elever. Vi har funderat en hel del på hur vi får till en systematik där alla processer kring elevernas utveckling jackar i varandra och vi tror att vi hittat ett sätt som kan fungera för oss.

Vi har delat in terminen i två tydliga perioder. Det är inte på något sätt unikt. Jag vet att det är många skolor som gör på det sättet. Ofta brukar dessa perioder benämnas stödperioder. Vi har valt att kalla perioderna för utvecklingsperioder. Det där är väl bara semantik kanske du tänker, men jag hävdar att det finns en kraft i språket och det är viktigt hur vi benämner våra processer. Om nu våra utvecklingssamtal ska utgöra dynamon i elevhälsoarbetet vore det märkligt om inte processerna runt samtalet även de fokuserar på utveckling. För vi har väl inte stödsamtal med elever och vårdnadshavare?

I vår lokala elevhälsoplan har vi även skrivit fram att varje elev ska ha minst en bärande och lärande relation med en vuxen på skolan. Det är en sådan mening som är lätt att skriva in i en plan och sedan klappa sig på axeln och tycka att nu har vi satt fokus på det psyko-sociala perspektivet i våra verksamheter. Poängen med den skrivningen är att vi, inom ramen för det hälsofrämjande arbetet, vill skapa ett delat fokus i våra utvecklingssamtal. Min upplevelse är att vi inom skolan är bra på att följa upp kunskapsutvecklingen och det är även det som förväntas av oss på våra utvecklingssamtal. Vi vill lyfta in det psyko-sociala perspektivet på ett tydligare sätt. Vi vill framhäva vikten av tillitsfulla relationer i våra samtal. Det är ju inget som kommer av sig själv. Det är något vi måste arbeta systematiskt med.

Inför varje utvecklingssamtal ska därför varje arbetslag gå igenom alla elever och säkerställa att alla elever har minst en bärande och lärarande relation med en vuxen. Om vi då upptäcker att vi ännu inte lyckats skapa detta så tilldelas den uppgiften till en specifik pedagog i arbetslaget. Ansvaret för skapandet av dessa relationer ligger alltså på oss i skolan och inte på våra elever. Parallellt med detta kommer vår skolkurator genomföra sociogram i samtliga klasser på skolan. Det ger oss ett brett och djupt underlag när det gäller tryggheten och trivseln på vår skola.

Vår tanke är att vi ska skapa så goda förutsättningar som möjligt när det gäller våra utvecklingssamtal. När vi tittar på begreppet tillgängliga lärmiljöer så har det begreppet två ben varav det ena är just tillgänglighet och det andra är delaktighet. Jag menar att vi underskattar kraften i elevernas delaktighet generellt inom skolan.

Jag lyssnade på en föreläsare som berättade om just utvecklingssamtal och delaktighet. Föreläsaren var rätt trött på gubbar med glada munnar och framkrystade mål som ska in i en SIUP. Föreläsaren berättade om en mamma som på ett utvecklingssamtal avbröt läraren när denne skulle redovisa vilka munnar som vara glada och vilka som var ledsna och sa ungefär så här: Nu när du träffat mitt barn, vad är det du har upptäckt hos hen som du inte sett hos någon annan elev och som gjort dig lycklig och som du nu vill fortsätta utveckla tillsammans med hen och med oss i hemmet? Mammans fråga är högst relevant och så där lagom utmanande i utvecklingssamtalstider och den fokuserar i allra högsta grad på delaktighet. Och ärligt talat, är inte hennes fråga den enda frågan vi ska svara på i ett utvecklingssamtal?
/Magnus Sjödin, rektor