Att lära av varandra

Att vara lärare innebär mycket ensamarbete. Man planerar sina lektioner ensam, man genomför lektionen ensam och man rättar sina uppgifter ensam. Det finns en viss härlig frihetskänsla i att det är så här, men människan är i grunden en social varelse. Och då är det underbart när en plötsligt blir tre! Jag är sedan fyra veckor handledare åt två lärarstudenter och vi lär av varandra.

Vi har jobbat ganska tätt under den här tiden och de har fått en rejäl inblick i min vardag. Samtidigt har de delat med sig till mig av sin vardag uppe på universitetet. Våra diskussioner har behandlat många skiftande ämnen, men det har alltid på något vis handlat om pedagogik. Vi har pratat om vår egen skoltid, varför jag blev lärare, varför de vill bli lärare, hur man gör med en stökig grupp, hur man gör med en målinriktad grupp, dagens skola o s v.  

De har varit med på alla möten; ämneskonferens, apt, elevforum, utvecklingssamtal, NP-möte och lärgruppsträff. Vad som är helt fantastiskt med dem är att de verkligen uppskattar allt det här runtomkring. De tycker att det är väldigt intressant och de uppskattar att de får en verklig upplevelse av vad läraryrket innebär. På Nobelgymnasiet driver vi ett stort kollegialt utvecklingsarbete i år. All pedagogisk personal träffas en gång per månad och diskuterar olika pedagogiska utmaningar, samt provar nya idéer i våra klassrum utifrån Helen Timperleys modell för kollegialt lärande. Skolans övergripande tema är ledarskap och varje grupp har en underrubrik t ex Motivation. Att få delta på en lärgruppsträff tyckte mina studenter var särskilt givande och intressant. En av dem sa ”det här är ju skolutveckling på riktigt”.

Något som är extra givande för mig när jag har lärarstudenter är att göra bedömningar tillsammans. I år har mina vfu-studenter skrivit argumenterande texter med mina 1:or. Vi har ägnat ganska mycket tid åt att läsa deras texter och att mer på djupet än vad man normalt hinner analyserat språk, stil och innehåll. Det har varit väldigt roligt och väldigt givande! Faktum är att vi var ganska överens för det mesta. Vi pratade mycket om att bedömningen börjar redan i planeringen. Desto mer välplanerad en uppgift är desto enklare blir bedömningen. Den utmärkta lilla boken Bedömning av elevtext, Anne Palmér och Eva Östlund-Stjärnegårdh, blev ett gott stöd för mina studenter.

Genom att du en klar bild av vad syftet är, vilka kunskapskrav du vill öva och vilket centralt innehåll momentet berör så kan du mycket lättare presentera en tydlig uppgift för dina elever. Och som sagt en tydlig uppgift är lättare att bedöma. Detta är något som Per Måhl tar upp i artikeln ”Lärare sätter för låga betyg”, http://www.specialnest.se/skola/larare-ger-laga-betyg. Han menar att många lärare stirrar sig blinda på alla bokstäver som eleverna har fått istället för att titta på helheten hos eleverna.
    ”
All information som läraren har måste hen smälta om till ett enda omdöme och sedan placera in eleven på den betygsnivå som ligger närmast till hands. Läraren måste alltså, efter flera olika testningar, fundera över en sammanvägd bedömning av elevens kunskaper. Är de grundläggande, goda eller mycket goda?”

Den här artikeln visade sig vara mycket bra som utgångspunkt för att diskutera betyg och bedömning med mina lärarstudenter och jag är säker på att den skulle vara till stor hjälp även för lärare som varit verksamma i flera år. Vi närmar ju oss betygssättningen!

Avslutningsvis vill jag bara säga att varje gång jag har förmånen att ha lärarstudenter slås jag av hur roligt det är och hur mycket man lär sig. Att lära av varandra är fantastiskt!

//UllaCarin Boes