Relationell pedagogik

 

”Undervisningen ska anpassas till varje elevs förutsättningar och behov” står det i gymnasieskolans läroplan 2011, ett uppdrag som vid första anblicken kan få den mest energiske pedagog att slockna. Är det överhuvudtaget möjligt?

En helt individualiserad undervisning, där varje elev sitter med ett eget anpassat material, leder oftast till att eleven blir lämnad till sig själv utan att läraren är involverad i hens lärande. Eleven ingår inte i ett lärande sammanhang i klassrummet vilket kan resultera i att eleven blir mindre engagerad i skolan.

Ett flertal forskare (Hattie, Buber, Jonas Aspelin & Sven Persson) menar att relationen är nyckeln till lärande. Om man har en relation till varje elev har man möjlighet att se vilka förutsättningar och behov eleverna har menar Jonas Aspelin (2011). Han belyser relationen mellan lärare och elev i sina studier och menar att det är av stor vikt att relationen står på pedagogisk grund. En lärare som arbetar medvetet med en pedagogisk relation gör det möjligt för eleven att ingå i en lärandeprocess tillsammans med andra.

Vad är en pedagogisk relation? En pedagogisk relation byggs i klassrummet och utgår från det ämne som läraren undervisar i. Läraren har ansvaret över relationen och den innebär omsorg om elevens utveckling i klassrummet. För att det ska vara möjligt att bygga relationen måste eleven godkänna och acceptera relationen genom att motta lärarens handling samt och visa att hen förstår dess innebörd. I praktiken innebär det att läraren måste uppmärksamma elevens lärandeprocess och de möjligheter till lärande som uppstår i relationen. Läraren utgår från elevens syn på problemet och sätter det egna jaget åt sidan.  I relationen mellan elev och lärare uppstår ett mellanmänskligt kraftfält som Aspelin kallar utbildningens brännpunkt. I detta gemensamma utrymme finns en skapande kraft där eleven har möjlighet att skapa sin förståelse av världen. Han poängterar att den verkliga utbildningsprocessen är vad som görs med oss i relationen och kanske inte det individualiserade upplägget i klassrummet som är avgörande (Aspelin 2011).

En god pedagogisk relation möjliggör alltså ett mellanmänskligt kraftfält – vem vill inte vara i ett sånt?