Placeringen i klassrummet - hur tänker vi?

Klasserna blir allt större och 30-grupper på gymnasiet är idag mer regel än undantag.  Ibland känns det omöjligt att som lärare kunna bedriva en undervisning som når fram till alla, oavsett individuella förutsättningar. I väntan på bättre tider (läs: ekonomiska resurser som prioriterar mindre grupper) måste vi helt enkelt förhålla oss till detta.  Hur kan vi organisera vårt klassrum för att hitta strategier som möjliggör ett pedagogiskt ledarskap i stora klasser?

Att klassrumsplaceringen har betydelse är knappast någon nyhet, det vet alla som har varit elev i skolan och det vet i synnerhet alla som har lärarperspektivet i klassrummet. Stefan Hertz presenterar i sin bok Konstruktivt ledarskap i klassrummet och på skolan (2014) en modell för hur man strategiskt kan tänka kring placering.

Hertz delar in elevernas beteende i olika färger: De gröna är de som alltid samarbetar med läraren och klasskamraterna. De gula följer ibland instruktioner, men lika ofta kan de syssla med annat under lektionen. De röda har svårt för att samarbeta med dig och följer sällan instruktioner. Hertz föreslår en modell där man placerar eleverna utifrån deras hitintills uppvisade beteende (färgerna), men påpekar också att beteenden förändras och placeringen måste justeras utifrån nya förutsättningar i gruppen.

I korthet handlar Hertz modell (som förövrigt är baserad på psykologen Gunilla Guvås gruppmodell) om att utgå från det gröna beteendet och låta de eleverna samarbeta så ofta som möjligt för att skapa ett positivt mönster i klassrummet. De placeras tillsammans, gärna i mitten av klassrummet, så att de kan fungera som föredömen och ”visa vägen” för de andra. Eleverna med gult beteende sitter också tillsammans, grupperade runt de gröna, både fram och bak i klassrummet, men inte i närheten av rött beteende. De röda eleverna placeras långt fram, nära läraren och de gröna eleverna, även de tillsammans. Tanken med denna placering är, menar Hertz, att de gula och röda eleverna ska ha nära till de gröna eleverna och följa deras mönster och på så vis bli mer självgående. Läraren kan samtidigt ägna mer tid åt de röda eleverna, som förmodligen är den grupp som behöver dig mest.

Det är en spännande modell, eftersom vi tror att det är ganska vanligt att man sprider ut gröna, gula och röda beteenden över hela klassrummet i syfte att de röda inte ska störa varandra och att de gröna (ibland på bekostnad av sin egen kunskapsutveckling) ska fungera som avledare mellan orosmomenten.  Å andra sidan kan man invända mot en något förenklad och endimensionell syn på elever, vars beteende i denna modell reduceras till en färg. Vad säger eleverna själva när de genomskådar denna placering? Riskerar den att bli en självuppfyllande profetia? Och gynnas verkligen eleverna med rött beteende här? Visst, de får mer tid med läraren, men de får också mer tid med varandra, vilket kanske inte skapar de bästa förutsättningarna för studiero och motivation.

Sammanfattningsvis finns det inga enkla svar och inget givet framgångsrecept när det gäller klassrumsplaceringen. Jo, ett framgångsrecept tror vi förbehållslöst på: mindre klasser. I alla åldrar!