Laglösheten har nått en liten afrikansk by…

Det bitterljuva slutet närmar sig med den elevgruppen jag arbetat med i snart tre år. När dom kom hit var dom inte helt främmande. Jag hade tidigare vikarierat på lågstadiet en period och lärt känna många av dom där. 

Klart var att jag skulle behöva ha en hexagon, minst, om alla livliga pojkar skulle kunna tilldelas ett varsitt hörn i klassrummet. Mitt klassrum har förvisso lite sneda väggar, men dock bara fyra hörn. Så den metoden kunde jag ganska snart slå ur hågen. Flera här hade gjort sig kända på för hetsigt humör och fantasirika ordförråd med vassa tungor. Tidigare erfarenheter har också lärt mig att tillrättavisningar eller tillsägelser inte gett något annat resultat än att man grävt sin skyttegrav djupare. Ursäkter som lämnats har varit läpparnas bekännelser och inte sällan varit bränsle på brasan snarare än en försoning. Jag valde ordet ”livliga” ovan och det har jag gjort med omsorg. Hur vi väljer att benämna saker spelar stor roll, om en elev eller en grupp elever benämns som stökiga, bråkiga, prickiga eller avlånga så skapar det en helt annan bild än om de benämns som livliga. Det finns naturligtvis andra möjliga benämningar men min poäng är att vi här har en gyllne möjlighet att vara med och påverka deras självbild. Lika väl som vi formar omgivningens bild av dem och därmed deras interaktion med dom. Det är där som den afrikanska byn kommer in i bilden. Det finns ett afrikanskt talesätt att det krävs en by för att uppfostra ett barn” och det finns en viktig poäng i det. Alla på skolan (läs bybor) behöver ta sig tid att stanna vid den ledsna killen eller arga flickan, oavsett om det är ”mitt” barn eller inte. Det är så vi skapar stödjande strukturer och miljö att växa och vara trygg i. Så om min kollega, som inte känner ”mitt” barn, är den som kommer gående. Om hen har hört ordet livlig eller stökig. Ja, jag vill påstå att det spelar roll. Styrkan med en by kan också tyvärr vändas, det barn som ändå gör sig känt som stökigt är i en besvärlig sits. Det är då vi faktiskt måste kliva ur våra förutfattade meningar och lyfta oss själva i håret, tvinga oss att se godhet som inte är uppenbar. Det är faktiskt vårt jobb. För även om vi hanterar grupper dagarna i ända så är det individen som behöver ses just där och då. 

Om vi nu lämnar byn en stund och ser till hur detta manifesteras tillsammans med elever i klassrummet så kommer vi till hur grupper formas. För ovanstående vill jag hävda är ett pågående värdegrundsarbete som pågår dag in och dag ut. Vi har som rutin att klasserna upprättar egna ordningsregler för klassen, dessa ska också rapporteras in till rektor och utgör ett komplement till skolans gemensamma ordningsregler. I samråd med min rektor fick jag möjlighet att pröva ett annat sätt. Tillsammans med eleverna så utformade klassen ett gemensamt ställningstagande. Orden kommer helt och hållet ifrån eleverna och lyder som följer…  

Vi är klass 4 a och vi är Positiva, Roliga, Ärliga, Hänsynsfulla, Lugna, Uppmärksamma, Omtänksamma och Snälla”. 

Mer statement än så behövdes inte, detta har nu ersatt våra regler i tre års tid och så snart vi har behövt prata om hur vi är eller beter oss under denna resa så har vi haft detta att utgå ifrån. Nu skulle jag vilja skriva att mina elever självklart har blivit änglar på grund av detta och att vi nu har kunnat avskaffa rastvakter och annan tillsyn. Det hade dock inte varit sant, men det är inte heller min poäng. Det som däremot är sant och som jag verkligen vill förmedla är att tack vare den här utgångspunkten i vår samvaro har även svårare samtal, konfliktmedlingar och kränkningsärenden naturligt blivit framåtsyftande. Vi har tillsammans naturligt strävat efter att bli bättre. Våra svåraste samtal har blivit våra bästa samtal och inte minst har mina elever blivit just mina. Jag vet att många i min grupp har långt kvar och mycket att lära, men jag vill tro och tänka att hen idag ändå är längre tack vare hur vi har arbetat. Emellanåt så kommer förslag på olika hjälpmedel för värdegrundsarbete, det är nästan alltid en film, det är nästan alltid någon som haft det riktigt illa och någon eller några som också har betett sig riktigt illa, dessutom är det nästan alltid färdiga frågor att diskutera runt det som visas i filmen. Dessa kan vara bra ibland, men tänk gärna efter först. Lilla Ada i din klass som aldrig gjort en fluga förnär och heller inte skulle drömma om att göra det. Behöver hon den här filmen? Kommer ditt val av film här göra att hon känner sig sedd eller om hon undrar vad du vill säga med den filmen? Kan det vara så att busfröt Kal som är en retsticka känner att han är rätt ok, för han gör ju i alla fall inte som killarna i filmen. Eller är det så att det är Kal som är utsatt och du just gett hans plågoandar helt ny inspiration? Kals eller någon annans impulskontroll kommer vi i vart fall inte åt genom en film, här är det relationella samtalet det jag hävdar har störst möjlighet att åstadkomma en förändring. Dessutom behöver samtalet handla om Kal, hur Kal gör, hur Kal känner och hur det blev som det blev på rasten och hur Kal har det egentligen? Här är klassens statement en spegel med stor kraft. Eller som en elev uttryckte det så här, ”Det beskriver vad som är bra, hur vi ska vara. Inte hur vi inte ska vara…”. Därmed känner jag att jag nått fram, de har förstått att detta är grunden på vilken de bygger sin och varandras självbild, de förstår hur de skapar andras bild av sig själva. Det är viktigt, för byn växer i takt med eleverna och snart är de delar av samma by som dig och mig. 
/Stefan Hallberg, lärare Råtorpskolan åk 4-6