Alla barn gör rätt om de kan

Frustrationen är ofta stor. Känslorna kan svalla. Frågar, stör, förstör, berör, allt utifrån vilket perspektiv du väljer att ha. Tänk dig att ditt barn kommer hem från skolan och berättar att en kille i klassen (jo, det är oftast pojkar) slagit ditt barn. Det är dessutom inte första gången du hört detta. Du har känt till det här barnet lika länge som ditt barn gått i samma klass som den här pojken. Du har märkt det på gården på förskolan, på det där kalaset eller på den där uppvisningen. Du har pratat med andra föräldrarna på handbollen/fotbollen/ridningen/hockeyn. När ni pratar märker ni snart att ni delar en gemensam upplevelse: våra barn har blivit slagna av samma pojke i klassen. Inte sällan ifrågasätts föräldraskapet hos pojkens föräldrar. Snart glider diskussionen över på vad skolan gjort eller gör. Hur svårt kan det vara att hålla rätt på en unge? Vad gör skolan egentligen? Gör de något överhuvudtaget?

Inte alltid, men ibland liknar några föräldrar skolan vid yrkeslivet och hur det hade varit oacceptabelt att någon hade slagits eller varit våldsam på jobbet. Då hade ju självklart en polisanmälan gjorts. Den diskussionen lyfts ibland vidare till rektorn på skolan och frågan (läs: kravet) ställs att skolan ska göra en polisanmälan. Stämningen kan ibland bli hätsk och det är många som ifrågasätter skolans arbete.

I allt det här finns en liten pojke som inte vill annat än att göra rätt. Han sliter förtvivlat för att lyckas och blir lika förtvivlad varje gång han inte lyckas. Han gör rätt om han kan. Problemet är bara att han inte kan. Det blir ofta svart. Det går inte att tänka klart. Det är som popcorn i huvudet. Det smäller utan att han hinner hejda det. Efteråt är det som ett hål i magen. Ett hål som fylls på med ångest. Så är det för pojken varje dag.

I allt det här finns pojkens föräldrar som kämpar och sliter varje dag för att skapa någon form av normalitet kring sin pojke. De har redan hört alla goda råd, fått ta del av den kvävande välvilja som kan finnas i vuxenvärlden. De har testat allt. De har slutat räkna mötena de haft med skolan. De sliter, gråter, kämpar och försöker. De gör vad de kan för sin pojke. Varje dag.

I skolan så sliter pedagogerna. De gör allt i sin makt för att pojken ska få rätt förutsättningar. De anpassar och skruvar. De sliter med knappa resurser. Det svarar på mejl och telefonsamtal från oroliga vårdnadshavare. De förklarar tålmodigt hur de arbetar för att barn ska ha det bra i våra verksamheter. De gör sitt absolut bästa och lite till för pojken och hans klasskamrater. Varje dag.

Någonstans i allt det här så finns jag. En rektor med ansvar för alla barns trygghet och utveckling. En rektor som ska säkerställa att alla barn kan gå till skolan med lugna magar. Som ska säkerställa att alla barn känner trygghet. Ofta får jag mejl eller samtal då graden av frustration är hög och då känslorna svallar mer än vad de brukar göra. Det händer att jag får frågan om jag kan garantera elevernas säkerhet och om jag kan garantera att inget våld någonsin mer kommer förekomma på skolan. Jag kommer aldrig kunna göra det. Självklart har jag en absolut ambition att varje elev ska vara trygg och ha en go känsla i magen varje dag som eleven kommer till skolan. Trots den ambitionen så kan det vara så att just ditt barn blir slagen av ett annat barn på en av de två skolor jag ansvarar för.

Våld är aldrig bra eller ok. Det tror jag alla är överens om. Ändå förekommer våld bland oss vuxna och inte sällan i nära relationer och detta trots att vi har straff knutet till detta. Det är alltså inget som försvinner med stigande ålder. Det är heller inget som uteslutande sker bland barn. Det är något som finns där människor finns. Det betyder inte att det är bra, men det betyder att det är något som man måste vara beredd på.

Min erfarenhet är att vuxna ibland glömmer bort att det är barn som går i skola. Det är inte små vuxna, som har samma erfarenhet och utbildning som vuxna kan förväntas ha. De är i början av sin utveckling och vårt uppdrag att fostra barnen till demokratiska individer. I det uppdraget ingår att nysta i barnens konflikter och visa på alternativ till våld och elaka ord. Det är något som pedagogerna gör varje dag och de gör det på ett bra sätt. Här upplever jag att vi i skolan får jobba i motvind. Den motvinden består i argument som disciplin, hårdare tag, avstängningar, kvarsittning, straff och polisanmälan.

Jag förstår att när vårdnadshavare kontaktar mig och känslorna svallar och frustrationen är hög, så står det egentligen för en oro för deras barn. Jag förstår det och respekterar det. Den oron tar jag aldrig lätt på. Den väger tungt för mig som rektor. Jag förstår att man värnar om sitt barn. Jag skulle bara önska att det visades en större förståelse för våra pojkar som sticker ut och som inte passar in i normen. Jag skulle önska att man, där och då, förstår att alla barn gör rätt om de kan.

Ross Greene sammanfattar det på ett bra sätt när han säger att en del barn har tur och en del barn har otur. Det han syftar på är att vi alla behöver reglera vår ångest på något sätt när det brinner till och ingen av oss vill hamna i ett läge där man tappar kontrollen, det vill säga när allt blir svart. De barn som har tur reglerar sin ångest med tårar. Det är något som väcker empati hos de allra flesta människorna. De barn som har otur reglerar sin ångest med våld. Det är definitivt inget som väcker empati. Jag skulle önska att fler kunde tänka i Greenes banor och samtidigt fundera på hur vi ka bemöta våra pojkar så att vi kompenserar för den oturen.
/Magnus Sjödin, rektor