Insändare i lokaltidningen

Det är sällan jag reagerar på insändare om skolan. Har man arbetat inom skolan ett tag så blir man van att läsa om enskilda bilder från skolan. Ofta beskriver dessa insändare något som inte fungerar och ofta så är det människor utanför skolans sfär som har åsikter. Skillnaden på den insändare som publicerades i dagens NWT (2018-10-13) och andra är att dagens insändare har signaturen "En lärare". Då blir det extra vitkigt att balansera upp bilden med ett annat perspektiv.

Som jag tolkar insändaren så handlar det om hur lärare ska göra med den minoritet elever som stör de studiemotiverade eleverna. Läraren blir då nödd och tvungen att lägga fokus på att skapa ordning och reda istället för att utöva sin yrkesskicklighet. Vidare redovisas statisitk som visar på att, jorå visst ska det vara ordning och reda i skolan. Det resoneras vidare att de som inte är lika motiverade måste förstå att man inte får hålla på hur som helst utan att det blir konsekvenser.

Sedan ställs det några frågor i insändaren: Är det namninsamlingar som behövs? Demonstration? Strejk? Frågorna ställs i syfte att få till en förändring. Eftersom jag faktiskt arbetar inom skolan och tycker det är roligt och spännande med förbättringsfrågor så tänker jag svara på frågorna. 

Nej, det är inte namninsamlingar som behövs, Nej, det är inga demonstrationer som behöver anordnas. Nej, inga strejker med plakat om omotiverade elever ska tåga runt på stadens gator.

Vad som behövs är att du tar ditt ansvar som utbildad pedagog. Det är du som är den professionelle, förmodligen legitimerade, pedagogen i sammanhanget. Jag tänker här ge några förslag som kan vara en idé att testa, Vad händer om du ser på omotiverade elever som ett symptom på att du ännu inte lyckats skapa tillräcklig hög grad av delaktighet och tillgänglighet i lärmiljöerna för dessa elever? Jag vet att den synvändan gör ont, men det är i den synvändan professionsutveckling sker. Jag våga nästan lova att, oavsett vilken skola eller vilket stadie du än må arbeta på, så finns det någon pedagog i din närhet, som inte upplever eleverna ifråga som omotiverade och dessa elever faktiskt fungerar i undervisningssituationerna. Så första steget är att ta hjälp av den kollegan samt vänd blicken inåt. Ta ditt professionella ansvar och sluta skuldbelägga eleverna.

Skulle det inte fungera så föreslår jag att du lyfter dina utmaningar med skolans elevhälsoteam. Där ska det finns den spetskompetens som krävs för att hjälpa dig med din egen synvända och professionsutveckling. När jag läser din insändare, så verkar det som om du enbart fokuserar på att yrkesskicklighet definieras utifrån hur väl disciplinen fungerar i en undervisningssituation. Vad händer om du i stället fokuserar på att skapa relationer med just de elever som du upplever som omotiverade? Vad händer om du investerar tid i att skapa tillit i dessa realtioner? I år har vi i Karlstad valt att lägga kraft på ledarskapet i klassrummet och på fritidshemmet. Jag hävdar med bestämdhet att det är i ledarskapet som lösning finns och det är även där ansvaret för förändringen ska ligga. Inte hos eleverna.

Jag vet att det kanske inte är du som satt rubriken "sluta omyndighetsförklara lärarna!" Men jag tycker det är precis det du gör när du anlägger det perspektiv du gör i din insändare. Du tvår dina händer och svär dig fri från ansvaret och sedan slår du ut med armarna när du märker att det finns omotiverade elever i klassen. Det är ditt uppdrag att se till att få med eleverna i undervisningen. Det är du som ska skapa den delaktigheten. 
/Magnus Sjödin, rektor